Kategoriarkiv: Anna-Maria

Blandras eller renras?

Blandrasig eller renrasig hund? Det är den eviga debatten!

Idag har debatten blossat upp ännu mer eftersom fler och fler skaffar hund på grund av Covid-19. Även kronprinsessan Victoria har skaffat valp i dagarna, en sk. cavapoo som kallas Rio.  Valet av kronprinsessans hund har dock lett till många upprörda röster.  Varför då? Spelar det någon roll om man skaffar en renrasig hund, eller en blandras?
 
Ökad efterfrågan
Både i Sverige och på Irland märks det att efterfrågan på valpar har ökat och att det ofta är kö hos uppfödarna, och även hos hundstallen. Det många blivit upprörda över är att familjer betalar flera tiotustentals kronor för att köpa “blandraser”. Raser som cavapoo (cavalier och pudel), labradoodle (labrador och pudel), pomsky (pomerian och husky) är blandningar av två olika renrasiga hundar och inte godkända raser av kennelklubbarna. De har inga stamtavlor och det blir svårt att följa ursprung och olika sjukdomar som är vanliga inom raserna. Priset på t.ex. cavapoo ligger ofta mellan 30 00 – 40 000 kr. En renrasig pudel kostar 15 000 – 20 000 kr (enligt SKK). En blandras från ett hundhem kosta ofta 5 000-9 0000 kr.
 
 

Min ställning är att oavsett om det är en hund med eller utan stamtavla är den unik. Alla hundar är lika mycket värda och förtjänar kärlek och förståelse.

Alla hundar är lika mycket värda
Självklart styr generna mycket av vilka egenskaper hunden får. Pudel må anses vara en av de intelligenta/lättlärda raserna, men i älgskogen skulle den inte vara så duktig!
En hund med flera raser i sig kan vara svårare att förutse hur den kommer bete sig om den t.ex. stöter på en älg. Men samtidigt finns det älghundar som inte tycker om att jaga älg 🤷🏼‍♀️
Vi måste alltid lära känna hunden vi har framför oss, just den individens erfarenheter, egenskaper och personlighet!
Jag är engagerad både i Svenska Kennelklubben som beskrivare för Beteende och Personlighetsbeskrivning Hund (där även blandisar är välkomna) så väl som organisationen Hundar Utan Hem. Jag älskar alla hundar, oavsett var de kommer ifrån och om de har en stamtavla eller inte!

Nya inlägg är på ingång!

Varje gång jag tänkt skriva ett nytt blogginlägg påminns jag om hur länge sedan det var jag skrev sist. Ni som följer Etologica på Facebook och Instagram har som tur är fått tagit del av min verksamhet, mina funderingar och en del råd där. 

Jag har lätt att snabbt skriva ihop saker på sociala medier, för det kan jag göra i studen, precis där jag är. Det är anledningen till att jag inte skrivit längre och djupare inlägg här på hemsidan på länge. Jag behöver avsätta tid för att sätta mig vid datorn, logga in på hemsidan och sedan skriva något klokt och genomtänkt. Här kommer prestationsångesten in. För här känns allt så permanent, och därför behöver det vara högre kvalitét än på sociala medier. 

Och ja, det är viktigt med källhänvisningar och att det man delar med sig av är sant och riktigt. Det är jag noga med på sociala medier, så egentligen är det ju inget jag behöver oroa mig för här. Då går upp för mig att anledningen till att jag inte kommit igång med skrivandet igen är för att jag vill uttrycka mer av mina åsikter. Och när man gör det kommer man stöta på de som inte håller med mig. Och jag gillar inte konflikter… 

Men som några andra egna företagare sa under en utbildning jag går just nu:

Om jag inte delar med mig av min unika kompetens, erfarenheter och personlighet. Hur ska då mina äkta kunder hitta mig? De som är nyfikna, öppna och inne på samma bana som mig. De som jag verkligen vill hjälpa och ha som kunder? 

På sista tiden har hundägare hittat till mig på grund av mina gamla inlägg. Så nu tänkte jag att jag helt enkelt fortsätter att bygga på dem genom att göra uppföljningar eller fördjupningar. Jag hoppas att ni kommer finna det intressant och att det kommer hjälpa mig att komma ur min blogg-blockering!

Bara genom att tala om för någon att jag ska göra något ökar sannolikheten för att jag faktiskt ska göra det. Så det är är första steget, ha tålamod så kommer nya inlägg publiceras mer eller mindre regelbundet! 

 

DOG-Y-AWARDS Årets hundföretag 2016

Etologica är utsedd till vinnare av Västernorrlands Kennelklubbs utmärkelse DOD-Y-AWARD i kategorin Årets hundföretag 2016! Jag känner mig stolt, tacksam och har fylld med energi att jobba vidare och utveckla företaget.

Motiveringen lyder:
För mig är företagandet en resa, och jag låter den ta tid för att jag ska hinna ta hänsyn till mig själv och mina egna behov också. Jag bygger inte ett företag, jag bygger ett liv! Det är så lätt att man hoppar på allt på en gång, startar många olika projekt och mitt uppe i allt tappar bort sig själv och sina drömmar.

Jag har varit oerhört nära att bränna ut mig, men tack vare familj, vänner och min coach Kirsi WahlströmBlissum hann jag stanna upp och reflektera över hur jag egentligen vill leva.

Det finns så många fördomar om hur företagare är. De jobbar 200% i veckan, kan dra av allt man köper på företaget och är bara ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt. Men vet ni, så vill inte jag att mitt liv ska se ut!

Jag vill ha energi att hjälpa så många hundar och hundägare som möjligt. För att fylla på energi behöver jag mycket egentid där jag får reflektera och göra saker som ger mig energi. För även om jag älskar att hjälpa hundar och hundägare så tar det väldigt mycket energi för mig att läsa av, känna av, analysera och förmedla min kunskap och insikter till ägarna.

Den största delen av min uppgift som etolog är faktiskt inte att läsa hundarna, det är att coacha ägarna! Att ge dem modet att följa sin magkänsla, sluta oroa sig över vad alla andra tycker och tänker om deras hund och utveckla sin förmåga att förstå och vara mot sin hund. Och när jag får följa deras utveckling och se deras hundar blomma ut är känslan obeskrivlig, det är det som är min mening här på jorden och det som jag vill bygga mitt liv på.

Tack alla som gratulerat till den fina utmärkelsen. Särskilt tack till mina föräldrar som alltid stöttar mig (och passar Aron och resten av djuren när jag är ute och flyger), Malin Kling som finns där för mig även när jag inte är mitt bästa jag och alla hundägare som ger mig förtroendet att hjälpa er och era hundar till ett bättre Hundliv TACK!

Lugnande signaler – Hundens sätt att undvika bråk

Förra veckan var jag stressad och irriterad samtidigt som jag öppnade hundgrinden åt Aron som satt bak i bilen. Som vanligt sa jag ”Varsågod”, men Aron hoppade inte ut.  Jag vänder mig om och tittar varför han inte kommer och ser att han slickar sig om munnen, undviker min blick och har öronen strukna längs huvudet. Jag inser direkt mitt misstag, Aron hade uppfattat min stress och irritation som att det var riktat mot honom, vilket det inte var. Jag tog ett djupt andetag och sa med glad röst ”Nu är vi hemma, hopp ut!”. Utan tvekan hoppade Aron ut och sprang till dörren med glad svans och väntade på att jag skulle komma och öppna precis som vanligt så att han kunde hälsa på katten.

Det Aron visade var lugnande signaler. Turid Rugaas har forskat sedan 70-talet och hittat runt 30 olika lugnande signaler som hundar använder för att lugna andra och tala om att de inte vill bråka. Hunden är i grund och botten ett flockdjur och ett rovdjur med vassa tänder och starka käkar. För att undvika skadliga slagsmål har flera olika aggressionsdämpande signaler utvecklats. Signaler som vi ofta ser i vardagen när vi umgås med våra hundar.

Din hund brukar kanske gäspa medan du tar på dig skorna innan ni går ut? Brukar den nosa på promenaderna, och ju mer bråttom du har desto mer nosar hunden?  Har du märkt att den inte kommer ända fram till dig när du ropar? Den kanske gör en båge, stannar för att nosa eller lägger sig ner? Även här kanske den gäspar eller slickar sig om munnen? Tittar den bort från dig när du pratar med den eller vill att den ska se dig i ögonen?  I alla de här situationerna har hunden använt sig av lugnande signaler för att tala om något för dig!

I helgen var jag på en kurs i Lugnande signaler och Ordlös kommunikation. Det var Monica, Sara och Sofia från Hundägarskolan i Nora som höll i kursen som arrangerades av Åsa Tova Bergh på HUNDraelvan i Näsåker.  Vi kollade på film och hade teori om Lugnande signaler för att sedan göra parktiska övningar med våra hundar. En övning var att se vilka signaler hunden visade om vi böjde oss över den för att klappa den och lyfta på tassarna. De flesta hundarna vände bort blicken, slickade sig om munnen och/eller gäspade. Om man istället smeker hundens längs med sidan närmast (utan att böja sig över hunden) visar hunden mer kontaktsökade signaler eller lutar sig mot en för att man ska fortsätta.

Här tittar vi på vilka lugnande signaler hundarna visar när de blir hanterade och upplyfta. Foto: Anna-Maria Svedberg

 

Det är väldigt lätt hänt att man blir irriterad på hunden när den visar lugnande signaler eftersom det ofta sker i situationer när vi vill den något. Som t.ex. med Aron och bilen som jag började inlägget med. Om jag inte uppfattat hans signaler hade jag kunnat blivit irriterad på honom för att han inte hoppade ut och istället sagt till honom på skarpen. Han hade troligen hoppat ut men det hade inte varit en glad hund. Nu efter att jag gått kursen ser jag att jag även kunde ha besvarat hans lugnande signaler genom att inte titta direkt på honom, gäspat och sen bett honom om att hoppa ut. På så sätt visar jag tydligare att jag inte heller vill ha något bråk.

Just nu har jag ett fall med en hund som börjat morra och markerat åt sina ägare. De hörde av sig till mig och var oroliga för att deras hund var aggressiv och måste avlivas. Efter ett hembesök såg jag att hunden visade många lugnande signaler mot sina ägare och när jag berättade för ägarana vilka signaler de skulle titta efter började de också se dem. Just nu genomgår hunden en smärtutredning och jag kommer berätta mer om fallet när den är klar!

Kontakta mig om du vill lära dig mer om hundens lugnande signaler!

Anna-Maria Svedberg, etolog
070-175 73 87
anna-maria@etologica.se

Minnen från förr…

Tidigare i veckan fick jag en bild på min hund Aron skickad till mig som var tagen hösten 2009. Det var min etolog-kollega Lovisa Kallerhult  (www.4fota.se) som tagit bilden. När jag tittade på den gjorde det först ont i hjärtat. På bilden är Aron rädd och på gränsen till att fly. Jag hade bara haft honom i tre veckor, precis tagit med honom till Skara där jag skulle börja andra året på Etologi- och Djurskyddsprogrammet vid SLU och hjälpte till med insparken för de nya studenterna. Jag hade inte hunnit ensamträna Aron utan bästa alternativet just då var att han helt enkelt fick följa med. Att från att ha suttit i hundgård på landet med mamma, pappa och kullsyskon utan tillräcklig erfarenhet av nya miljöer, saker eller människor under sina sex första månader i livet till att helt plötsligt stå på egna tassar med en okänd människa (som faktiskt verkade väldigt pålitlig trots allt) och flytta två gånger på tre veckor var inte alls lätt för Aron. Sättet Aron hanterade alla nya situationer han stötte på var att försöka fly undan och undvika. Människors kroppsspråk förstod han sig inte alls på, varför stirrar de, sträcker fram handen, böjer sig över mig och visar tänderna? Idag är han snart sex år och reagerar fortfarande på personer som står med smartpones, kan du gissa varför?

Aron insparken 2009

Lägg märke till svansen mellan benen med tippen upp mot magen, vinkeln mellan frambenen och marken, tyngdpunkten bakåt, öronen vridna och huvudet bortvänt. En rädd hund som är nära till att fly. Foto: Lovisa Kallerhult (www.4fota.se)

 

 

På insparken sa jag till alla att de bara skulle ignorera honom, inte försöka ta kontakt utan bara prata med mig. Det gjorde faktiskt att hans motivation att fly minskade och han kunde istället distrahera sig genom att ha dragkamp med mig eller stå kvar och bara kolla. I början tränade jag mycket stanna/sitt/ligg kvar bara för att bryta hans flyktbeteenden och visa honom andra sätt att hantera situationerna på istället. Hade det varit idag hade jag troligen hanterat hans rädslor annorlunda, men Aron är min första hund och det är alltid lätt att vara efterklok!

I början använde jag mycket lek som avledning från sådant som Aron tyckte var otäckt. Man ser på bilden att han inte släppt det han är rädd för om man tittar på blicken. Foto: Anna-Maria Svedberg

I början använde jag mycket lek som avledning från sådant som Aron tyckte var otäckt. Man ser på bilden att han inte släppt det han är rädd för om man tittar på blicken. Foto: Anna-Maria Svedberg

Bilden Lovisa skickade till mig väckte verkligen en massa minnen av hur Aron betedde sig när jag fick honom. Han vågade inte gå framför mig på promenaderna, förstod inte vad jag sysslade med när jag försökte leka med honom eller kasta saker till honom (fast det listade han ut ganska snabbt!). Svansen åkte in mellan benen och han föröskte fly för det mesta man stöter på i vardagen. Men jag såg tidigt vilken stor arbetslust han hade, hur lekfull han var och att han hade stor nyfikenhet men saknade självförtroendet att ta sig hela vägen fram.

Aron insåg snabbt att det var riktigt roligt att leka med föremål. Foto: Anna-Maria Svedberg

Aron insåg snabbt att det var riktigt roligt att leka med föremål. Foto: Anna-Maria Svedberg

Efter ett tag började smärtan i hjärtat att sakta bytas ut mot en varm, skön känsla inombords istället. Tänk vilken utveckling Aron har gjort och vilken resa han och jag delat! Idag är han framåt, nyfiken och glad. Okända människor vill han fram och nosa på för att sedan undersöka om de möjlitvis har godis i fickan. Alternativ undviker han den sociala pressen genom att börja tugga på en pinne eller lägga pinnen framför fötterna på människan som promt ska hälsa. Perfekt sätt att slippa att de ska komma in i hans kroppszon och kladda på honom! Han är ingen hund som man kan börja klappa direkt (väldigt få människor har fått göra det) men det brukar ta max tio minuter för att Aron ska komma underfund med att inte heller denna människa vill honom något ont.  Hur visar han då att han inte vill bli klappad? Jo han backar undan med låg kroppshålling, morrar och/eller ”muffar” (inga riktiga skall). Om han blir överraskad kan han hoppa framåt med ett morr. Morrande är alltid en avståndsökande signal och något som man inte ska förbjuda hunden att göra! Hunden talar om att det känner sig hotad och vill ha utrymme. Jag brukar se till att Aron får det utrymme han behöver och tala om för personen i fråga vad de ska göra för att Aron ska känna sig trygg. Mina instruktioner varierar från situation till situation men oftast är det att inte titta på honom utan prata med mig istället. Då brukar Aron våga sig fram och nosa och efter det bryr han sig inte om den personen längre. Han accepterar dens närvaro men vill inte fördjupa kontakten, om personen nu inte råkar ha godis i fickan eller något att leka med…

Nu, fem och ett halvt år senare är Aron en mycket mer självsäker herre! Foto: Anna-Maria Svedberg

Nu, fem och ett halvt år senare är Aron en mycket mer självsäker herre! Foto: Anna-Maria Svedberg

Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om Aron och de framsteg (och baksteg) han har gjort, han är min läromästare och jag skulle inte vara där jag är idag om det inte vore för honom! Men det jag nu tillslut vill lyfta fram är kort om etiken i frågan om rädda hundar.  Jag har fått flera kommentarer från personer som sagt att en rädd hund är inget att ha, inte passar in i vårat samhälle och till och med borde avlivas på direkten! Under mitt första år som professionell etolog har jag mött många hundar som varit rädda eller osäkra på olika sätt. Det som ofta kommit upp när jag pratat med ägarna till de hundarna är oron om att behöva avliva hunden på grund av hundens rädsla. Har hunden ett värdigt liv? Hur är det med risken att hundens rädsla ska leda till att den biter någon?

I grund och botten är jag en rättighetsetiker som anser att en handling är rätt om den främjar en individs rättigheter. För mig har alla levande varelser rätt till sitt liv (spindlar så länge de inte lever nära mig även om jag är för rädd för att röra dem…). Eftersom vi människor gjort valet att hålla husdjur är det vår skyldighet att se till att djuren vi håller får ett så värdigt liv som möjligt där de kan utvecklas och utföra sina beteendebehov. Så länge man som ägare är beredd och villig att hjälpa sin hund att finna trygghet, tycker inte jag att det finns någon anledning att avliva hunden. Jag har haft fall där ägaren insett hur mycker tid och engagemang man behövt lägga ner på hunden och fattat beslutet att hunden skulle få det bättre hos någon annan och därför omplacerat den till någon som kan erbjuda bätte boendemiljö för hunden. Andra har trots att det inneburit en del uppoffringar i ens vardag valt att behålla hunden och tillsammans strävat mot att finna trygghet.

Hur är det då med avlivning? Är det etiskt rätt att avliva en rädd hund? Min syn på det kommer jag att ta upp i ett senare inlägg!

Första dagarna och social träning

Nu har valpen varit här i fyra dygn. Det är fortfarande väldigt kort tid, man brukar säga att det tar hela sex månader för en hund att känna sig helt hemma på ett nytt ställe. Valpen kommer troligen få byta namn till Melwin som är enklare att säga än Merlin. Igår fick hur som helst Aron och Melwin gå på sin första gemensamma promenad. Mina föräldrar tog Melwin och jag hade Aron. Anledningen att jag inte gått gemesamt med dem tidigare är för att jag dels ville att Melwin skulle lära känna igen området här och dels för att Aron ska känna sig säkrare med sin nya flockkamrat. En del av er vet att Aron är en osäker hund med en del rädslor. Inomhus känner sig Aron tryggare och är mer avslappnad än ute och därför ville jag först att det skulle fungera med valpen och honom inomhus innan de även ska få umgås ute. Vi tog en kort promenad och i det hela gick det riktigt bra! Dock blev det ett omriktat beteende när en lastbil åkte förbi och Aron blev överraskad samtidigt som han såg Melwin i ögonvrån. Även fast det var lastbilen Aron reagerade på var det Melwin han riktade sitt beteende mot och hoppade mot Melwin som blev rädd. Vi gjorde dock ingen stor sak av det utan gick vidare och sen satte jag mig och hade mysstund med båda två. Aron och Melwin nosade på varandra, Melwin slickade Aron i mungiporna, Aron viftade på svansen och sen gick vi vidare. Aron brukar inte reagera på trafik men hela situationen med den första gemensamma promenaden gjorde att Aron var extra uppspelt och då får han lättare för att reagera på olika saker. Men inne är han väldigt tydlig med sina signaler och det räcker med att han morrar och eventuellt lyfter lite på ena läppen för att valpen ska antingen lämna honom i fred eller lägga sig så nära han får. De kan sova tungt båda två samtidigt med kroppskontakt, vilket jag ser som ett tecken att i grunden finns det trygghet mellan dem.

Melwin har visat lite mer intresse för katten Wille, men Wille är väldigt duktig med honom. En gång har han smällt till Melwin på nosen, men då satt Wille på bordet och Melwin hoppade upp och skulle ta hans svans. En gång sprang Melwin efter Wille som då sprang uppför trappan, men vände halvvägs upp och sprang ner igen. Melwin kan inte vända i trappan så han fortsatte upp, men kan heller inte gå nerför trappan än. Wille kollade upp på honom och gick lugnt tillbaka till sitt klätterträd i vardagsrummet. Var det uträknat tro? Kan katter tänka i de banorna? Katter är smarta, men jag tror det nog mer var slumpen då Wille nog inte vet att valpen inte kan gå nerför trappan än, men det såg väldigt roligt ut!

P1070399P1070390

 

 

 

 

 

 

 

Igår fick Melwin även social träning när mina föräldrars bekanta kom på besök. Han var jätteduktig, hälsade fint och underhöll sig själv sedan med en tom kartong. Senare kom två av mina vänner på besök och hade med sig sele som jag får låna till Melwin medan han växer. Jag föredrar sele framför halsband eftersom det är mer skonsamt med en sele som inte sitter över halsen. Under det besöket låg Melwin och sov hela tiden och mina vänner tyckte jag hade en väldigt lugn valp. De såg inte rycken han fick efteråt då han skulle bita i princip allt han kom ut, och helst våra händer och kläder. Mina tankar om valpars bitande och tuggande kommer jag ta upp i ett annat inlägg!

Idag fick Aron följa med till morfar medan jag och Melwin stannade hemma. Vi passade på att åka och hälsa på hos en vän med två hundar. En lite större och en mindre hund. Melwin var jätteduktig, blev lite skrajsen i början när de skällde men så fort godispåsen gick det över. De andra hundarna fick vara i annat rum tills de lugnat ner sig. Under tiden satt vi inne i köket och Melwin fick lukta in sig medan vi fikade. När den stora hunden var lugn fick han komma in och hälsa på Melwin. Båda hundarna var tydliga med sina signaler och Melwin visade tydligt att han var liten och snäll när han satte sig, slickade i mungiporna och när första hälsningen var över bjöd både han och den vuxna hunden in till lek. Dock var det lite för trångt i köket så vi delade på dem igen. Och min vän som hittills sagt att Melwin är ju jättelugn och lyhörd valp fick uppleva hans övertrötta jag när han skulle bita i händer och kläder. Då förstod hon vad jag menade med att han får sina ryck ;) Vännen är dock väldigt tålmodig och lyckades lugna ner Melwin som sen gick och la sig under min stol och somnade som en stock!

P1070440

P1070452

Nu ska jag och Aron ut och springa medan valpen får vara hemma med mor och far och titta på hockey :)

Ny flockmedlem

Igår var jag och hämtade hem en ny flockmedlem. En 12 veckor gammal hanvalp av rasen långhårig collie, blue merle-färgad. Jag har varit sugen på att skaffa valp i över ett år, men inte känt mig säker på att min tervueren-hane Aron skulle acceptera en valp i flocken. Den sista sommaren har jag dock känt att Aron mognat och blivit vuxen, han är nu 5½ år. Man vet att ju äldre hunden är, desto svårare får den att acceptera nya flockmedlemmar. Med det i åtanke tillsammans med Arons osäkerhet mot andra hundar var det därför inget självklart beslut att skaffa valp. Men min längtan efter min första egna valp (Aron var sex månader när han kom till mig) och tron på att Aron skulle utvecklas och bli säkrare på hundspråket om han fick en kompis gjorde att jag vågade ta steget när tillfället dök upp.

Hur kom det sig då att det blev just en långhårig collie? För det första, jag har alltid gillat rasen och valde mellan collie och tervueren när jag skaffade Aron. Då blev det tervueren för de har lite mer arbetsvilja och är aktivare än collies, och det var jag ute efter just då. Nu när jag har en tervueren vet jag att jag inte vill ha två stycken lika ”krävande” hundar, utan en ras som tycker om att jobba men även är nöjd med att bara vara. Det kan Aron också vara nöjd med, men efter för många dagar i rad utan aktivitet blir han mer vaktig och hans rädslor/osäkerheter kommer fram. För det andra, vem har inte varit kär i Lassie? ;)

Mina föräldrar och jag åkte till Sundsvall och hämtade valpen, som heter Merlin. Uppfödaren hade varit till veterinären och besiktat och vaccinerat honom. Merlin var orolig i bilen de första fem minuterna, men sen sov han hela vägen hem till Härnösand. Det första vi gjorde när vi kom hem var att jag hämtade Aron och vi tog en kort promenad tillsammans. Merlin visade inte speciellt mycket intresse mot Aron, han hade så mycket annat att undersöka då han var på ett helt nytt ställe. Men Aron var väldigt uppspelt, tog upp en pinne och sprang runt med. Han gjorde några lekinviter mot valpen som då tyckte det var lite otäckt. Jag kände att valpen var väldigt trött av alla nya intryck och visste att Aron inte skulle varva ner på ett bra tag, så vi gick in. Merlin fick vara i köket med oss medan vi lagade middag och Aron fick vara ute i hallen avskild med kompostgaller. Hundarna luktade på varandra genom gallret men Aron morrade och Merlin backade undan. Aron hade svårt att slappna av när han inte fick vara med oss andra och gick upp i stess. Merlin blev tryggare och tryggare och tillslut stod han kvar när Aron morrade på andra sidan gallret. Aron morrade för att tala om att han är osäker och inte vill ha valpen så nära. Han morrade med hopdragen mun utan att visa tänder samtidigt som han vände bort blicken. Att säga åt Aron att han inte får  morra är ”Som att ta bort tickandet från en bomb” som en hundägare jag pratade med idag uttryckte det. Att säga åt Aron att inte morra minskar heller inte den bakomliggande orsaken som är osäkerhet, utan ökar den istället.

Jag kände att det här inte var en hållbar metod. Efter att ha pratat med min mentor Anna Eriksson Sawylow från AnamCaras Hundskola vågade jag följa min magkänsla. Jag satt uppe på golvet på mitt rum med Merlin sovandes bredvid mig och ropade upp Aron från nedanvåningen. Aron kom in i mitt rum, ser valpen i mitt knä men går fram och slickar mig i ansiktet. Sen börjar han nosa igenom valpen lugnt och långsamt samtidigt som han morrade lågt. Merlin låg kvar i mitt knä, men kryp sakta ner på golvet och la sig på rygg. Sen började han slicka Aron i mungiporna vilket är ett beteende som härstammar från tiggandet av mat från mamman och andra flockmedlemmar och är ett aggressionsdämpande beteende. Efter en stund la sig Aron ner och jag kände ren glädje över hur bra det gått, och att jag vågade lita på min magkänsla.

Sen blev valpen orolig och jag misstänkte att den måste ut och kissa. Vi går ner, men när jag öppnar dörren hade jag inte så bra koll utan Aron springer också ut. Valpen springer efter och hoppar upp på Aron bakifrån. Just hundar som kommer bakifrån har Aron väldigt svårt för, och det är något vi jobbat mycket på. Aron reagerar instinktivt och trycker ner valpen i backen. Jag är bara två steg ifrån och går mellan honom och valpen. Aron bryter direkt och valpen kryper upp till mig. Jag behåller lugnet och sitter bara och pratar med hundarna utan att ömka någon av dem. Aron nosar där Merlin var (han släppte analsäckarna) och kommer sen fram till mig och Merlin, nosar lite på Merlin, slickar mig i ansiktet, jag klappar om båda två och sen går vi in. Efter det har Merlin stor respekt för Aron men Aron är mycket mer avslappnad. Merlin blev bara lite blöt i pälsen och inte ett enda hål, som vanligt låter det mycket värre än det är! De har idag sovit precis bredvid varanda fler gånger, Aron morrar när Merlin kommer emot honom men slutar så fort Merlin stannar eller vänder bort blicken och går förbi honom i en båge. Oftast ignorerar Aron valpen och söker uppmärksamhet från mig som han brukar.

I natt kommer vi sova på samma sätt som vi gjorde första natten, jag på golvet med hundarna på var sin sida om mig. Anledningen till att jag släppte ihop dem så snabbt var för att jag såg att Aron blev stressad av att vara åtskild och för mig känns det inte rätt att stänga in valpen ensam i ett rum på ett helt nytt ställe. För mig är det viktigt att man bygger en bra relation till hunden på en gång och jag ville inte att det skulle uppstå konkurrens om min uppmärksamhet. Aron brukar sova på golvet i mitt rum och eftersom jag inte vill ha valpen i sängen var det säkraste sättet att lägga mig på golvet med hundarna. De sov som stockar hela natten medan jag vaknade flera gånger (Merlin vaknade en snabbis kl. fyra och vi gick ut och kissade).

Introduktionen är långt ifrån över, men efter det första dygnet känns det väldigt lovande!

Hund som hoppar på besökare

Idag har jag haft en timmes privat träning för ägarna till en väldigt glad och busig svart norsk älghund som tycker om att hoppa på besökare. Det är roligt med glada hundar, men ibland går glädjen över styr om hunden till exempel hoppar på ett barn eller hundrädd person. Jag gav en kort introduktion till klickerträning eftersom hunden var väldigt snabb på att hoppa och med hjälpa av klickern, tajming och belöningsplacering kan man enklare tala om för hunden precis vad det är den får sin belöning för. Vi testade lite olika övningar och första steget var att lära hunden att det lönar sig att sitta istället för att hoppa. Jag visade även hur de stegvist kan lära hunden att gå och sätta sig på en matta när det ringer på dörren och sitta kvar där medan besökarna klär av sig.

Är det något beteende hos din hund som du skulle vilja ha hjälp med? Tveka inte att höra av dig!45384543

Det är inte alltid man vill att ens hund ska hoppa upp på en själv eller andra. I så fall kan man istället lära hunden att sätta sig för att få uppmärksamhet. Min hund Aron har jag lärt in kommandot “Bamsekram” när jag vill att han ska hoppa på mig :) Foto: Anna-Maria Svedberg

Första reflektionerna från workshopen med Sophia Yin

Förra helgen var jag i Stockolm på mysiga Barkarby Gård för en helgworkshop med Sophia Yin. Hon är en veterinär, animal behaviorist och författare från USA som använder sig av belöningsbaserad träning för att träna bort problembeteenden samt få hundarna eller katterna lugna hos veterinären. Nu har jag haft nästan en vecka på mig att reflektera över helgen och det jag känner att jag tagit med mig mest därifrån är den pedagogiska biten. Det Sophia Yin gjorde riktigt bra var att förklara träningsmetoder och principer på ett väldigt lätt och underhållande sätt. Hon har själv utvecklat ett strikt träningsprogram (Learn to Earn) baserad på sin egna vetenskapliga forskning för att underlätta träningen av problembeteenden för hundägare och minska utrymmet för egna tolkningar. Grundtanken är att lära hunden att fråga om lov genom att sätta sig och ta ögonkontakt med ägaren för allt hunden vill ha. Det kan vara uppmärksamhet, mat, leksak, jaga katten, gå ut genom dörren och hoppa ut ur bilen. Det kan också vara för att lära hunden att inte hoppa när den hälsar eller istället för aggressiva beteenden vid hundmöten.

För att lära hunden att be om lov lär man in följsamhetsövningar där hunden för ska följa med när man backar och sedan sätta sig så fort man stannar. Låter det lätt? Då kan jag tala om att det är mycket att tänka på, inte minst när det gäller träningstekniken! Forskningen som Sophia Yin gjort visar att det bästa är att belöna snabbt, det ska vara mindre än 1 sekund (helst 0,5 sekund) mellan rätt beteende och belöningen. När man rör sig är det också viktigt att man tränar på hur man sätter fötterna och var man har sin tyngdpunkt för att hunden tydligt ska se vilken riktning den ska följa med i. Man ska även röra sig tillräckligt snabbt för att hunden ska följa efter i snabb trav då det gör övningen roligare för hunden. När hunden kan följa med när man backar börjar man gå åt sidan och lägger på mer och mer störningar. Man lär också in impulskontroll genom att lära hunden att om den vill fram till något måste den komma och sätta sig vid dig och be om lov först.

Jag köpte med mig Sophia Yins bok “A perfect puppy in seven days” (Perfekt valp på sju dagar) hem. I den finns Learn to Earn med, samt många andra tips för att redan från start träna valpen på rätt sätt. Kan man få en perfekt valp på sju dagar? Ja, kanske men inte en perfekt hund. Det räcker inte med en veckas hårt arbete för att bygga en stabil och bra relation med sin hund, men det ger säkerligen en mycket bra grund att stå på resten av hundens liv.

Det var mina övergripande reflektioner från förra helgens workshop, men det är fler saker som jag tycker är viktiga att ta upp och som jag kommer att skriva om i senare inlägg!

Under helgen träffade jag även flera Etologi- och Djurskyddskamrater från Skara, det var en av helgens höjdpunkter att återigen få diskutera djurens beteende med likasinnade etolog-kollegor!

Foto: Några av de etologer som under helgen deltagit på seminariet med Sophia Yin. Glada och proppade med ny inspiration!

Från vänster: Lisa Berglund (www.djurrelationer.se), Sandra Isaksson (www.hundetologen.se), Emelie Deboussard och Erik Johansson (www.kognitionsetologerna.se), Karin Nilsson (www.etologkarin.se) och jag (Anna-Maria Svedberg, Etologica)

Kommande helgworkshop med Dr. Sophia Yin

Till helgen (10-11 maj) ska jag äntligen till Stockholm på tvådagars workshop med Dr. Sophia Yin från USA. Det har varit bestämt sedan länge och äntligen börjar det dra ihop sig. Helgen kommer att handla om rädsla, aggression och olika problembeteenden samt hur man med belöningsbaserad metoder kan träna bort oönskade beteenden hos hund.

Dr. Sophia Yin sägs vara en av världens främsta hundtränare, veterinär, beteendevetare och författare till flera böcker och dvd’s. Dr. Sophia Yin´s filosofi som man kan läsa på hennes hemsida stämmer väl överens med min egen:

“To change behavior we have to remove the rewards for undesirable behavior and focus instead on rewarding good behavior. The simple approach, along with attention to the nuances of timing, body language, and motivation, forms the basis for establishing a relationship of trust between the human and the pet. Training becomes a joy rather than a chore and the methods open up a whole new connection with your pet.”
http://drsophiayin.com/philosophy

Översättning:
För att förändra beteenden måste man utesluta belöningar för oönskade beteenden och istället fokusera på att belöna önskat beteende. Detta tillsammans med nyanserad timing, kroppsspåk och motivation skapar grunden för en relation som bygger på tillit mellan människa och husdjur. Träningen blir rolig istället för något som måste göras och metoderna öppnar upp för en helt ny kontakt med ditt husdjur.

Jag ser verkligen fram emot en intressant, lärorik och inspirerande helg då jag dessutom kommer träffa flera av mina kollegor och klasskamrater igen!