Kategoriarkiv: Etik

Reaktiv eller traumatiserad hund?

I helgen var jag på utbildning om känslor, PTSD och traumabehandlig hos hund för hundpsykologen och etologen Carro Alupo. Jag fick nya kunskaper, aha-upplevelser och inspiration till utveckling av mina egna beteenderådgivningar av svårare fall. Vissa gånger ger inte beteendeterapin den utveckling jag skulle önska. Det har känts som att det saknats en viktig puzzelbit för att få ihop hela hunden. Den saknade puzzelbiten kan i några fall ha varit traumabehandling!

Reaktivitet är en personlighet – PTSD är en diagnos

Reaktivitet (som jag skrivit om innan) är ett personlighetsdrag. Vissa hundar reagerar emotionellt starkare än andra, är mer lättstressade, alerta och känsliga på grund av sin personlighet även om de inte varit med om någon hemsk upplevelse. Psykiskt trauma däremot är resultatet av en chockartad händelse eller upplevelse som satt ihållande spår hos individen. Av männisikor som varit med om chockartade händelser (överfall, bilolyckor m.m.) repar sig 75% på egen hand inom en månad. De som blivit traumatiserade återhämtar sig inte från chocken utan hjälp och utvecklar posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Det är alltid individens subjektiva upplevelse som är avgörande för om en händelse är traumatisk eller inte. Flera individer kan vara med om samma händelse men alla utvecklar inte PTSD.

Även hundar kan drabbas av PTSD

I Carro Alupos magisterarbete om PTSD hos hund var de vanligaste händelserna som traumatiserat hundar:

  1. Utsatt för dominans av yrkesverksam inom hundbranschen (hundtrimmare, veterinär, hundinstruktör) 24%
  2. Hotad eller misshandlad av människa 20 %
  3. Attackerad av annan hund 16%
  4. Olyckor (t.ex. bilolyckor) 16%
  5. Ljudupplevelser (skott och fyrverkerier) 12%
  6. Tidigare levnadsförhållanden (flyttat många gånger, importerade hundar) 12%

Som ni ser har största andelen i studiens urval blivit traumatiserade efter felaktigt bemötande av hundinstruktörer, veterinärer, hundtrimmare eller andra personer inom hundbranschen. Detta är väldigt sorgligt och därför är det viktigt att personen du anlitar för att för hjälp använder sig av modern hundträning och har tagit avstånd från användandet av bestraffningar och korrigeringar! Kompetenta och utbildade personer i din närhet hittar du hos Sveriges Hundföretagare och Sveriges Akademiska Etologer.

Jag är stolt medlem i båda föreningarna och mitt företag är H-märkt av Sveriges Hundföretagare. Kontakta mig om din hund varit med om en chockartad upplevelse och du misstänker att den lider av PTSD! Traditionell beteendeterapi hjälper inte i det fallen utan fler åtgärder behöver sättas in.

Källor:

Alupo, C. (2017) PTSD hos hund – En enkätstudie om psykiskt trauma hos hund. Magisterarbete SLU.
https://stud.epsilon.slu.se/13045/1/alupo_c_171206.pdf

Mehrkam, L.R., Wynne, C.D.L. (2014) Behavioral differences among breeds of domestic dogs (Canis lupus familiaris): Current status of the science. Applied Animal Behaviour Science.

 

Nej – Det förbjudna ordet?

Får man aldrig säga Nej till hunden? Hur vet den då att den gör fel? Och du kan ju inte bara ignorera hunden när den gör något förbjudet, äter något farligt eller sticker efter en katt?

Belöningsbaserad träning eller REKO-hantering (Respekt, Empati, Kommunikation/Kunskap och Omtanke) handlar inte om att man inte får säga Nej till sin hund. Det handlar om att man så långt det går förebygger att man inte hamnar i situationer där man behöver säga Nej till hunden.

Belöningsbaserad träning handlar också om hur man just belönar fram önskade beteenden. Man kan faktiskt lära in vad Nej betyder med belöningsbaserade metoder. Nej = Sluta det du gör, ta kontakt med mig och du får en megabelöning eller info om vad du ska göra istället! Man ökar successivt svårigheten för att kunna använda det som brytord i kritiska situationer.

Det jag tror folk ofta funderar över är egentligen inte själva ordet Nej, utan hur man bryter hunden i situationer där den (enligt oss) gör fel. 

Min hund drog ned mig i ett dike i helgen. Det låg en katt och tryckte som varken jag eller Aron sett, och precis när jag ska gå över vägen flyger jag baklänges ned i diket. Jag blev rädd, frustrerad och arg plus att jag inte var på bästa humör innan det hände heller. Jag önskar att jag kunde säga att jag var helt REKO i den situationen och inte lät det gå ut över Aron. Men så balanserad var jag inte.

Jag tog tag i Aron och röt något i stil med “Vad sysslar du med?!”. Han pep till och sjönk ihop, och jag kom på vad jag själv sysslade med. Jag släppte honom, sa “Kom, nu går vi hem!” och sedan gick vi in. Han var påverkad av mitt utbrott och jag hade dåligt samvete. Jag hade inte lugnat ned mig själv än och hade ont lite över allt. Jag gick in till badrummet och stängde dörren. Kollade efter om jag fått något sår, men det hade jag som tur var inte, bara blåmärken.

När jag lugnat ned mig gick jag in till köket där Aron lagt sig på golvet. Jag satte mig på golvet en bit ifrån honom med ryggen till. Eftersom jag kände att han var avvaktande mot mig ville jag inte tränga mig på honom utan ge honom möjlighet att ta kontakt med mig om han ville (Respekt och Empati). Han kom direkt fram och slickade mig i ansiktet. Han “fjäskade in sig” och visade att han var snäll och bara ville vara min vän . Jag klappade honom och bad om ursäkt (i hopp om att han skulle känna att jag inte var arg på honom och för mig egen skull) och sedan myste vi på golvet ett tag (Kommunikation och Omtanke). Aron var sitt vanliga jag igen och jag kände mig lugnare (tack oxytocin!) och kunde börja reflektera. Vad hände egentligen? Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Vad gjorde jag bra?

 

Att vara REKO-hundmänniska är en strävan att samarbeta med hunden så långt det går.

REKO är ett synsätt och förhållningssätt som man försöker tillämpa i allt umgänge med hundar (och andra djur). Man tar avstånd från korrigeringar och bestraffningar, och tränar förebyggande/rehabiliterande. Men livet är livet och ger oss prövningar. Vi kan inte planera allt in i minsta detalj. Ibland händer saker, som att det ligger en katt i ett dike.

Jag har tränat skvallerträning på katter länge, när Aron har sett en katt har jag klickat och belönat honom. Sedan har han kopplat katt=godis hos matte och själv tagit kontakt med mig när han sett en katt. Katten i diket var inget jag kunnat förutse, och både jag och Aron blev överraskade. Jag korrigerade och bestraffade Aron, men han kopplade inte det till katten. Han kopplade det till mig. Nästa promenad var han väldigt försiktig med att dra i kopplet och hade svårt att slappna av. Det är det som bestraffningar och korrigeringar gör, hunden blir rädd för själva bestraffningen men kopplar det inte till beteendet.

Visst, kanske kommer Aron att tveka nästa gång det ligger en katt i ett dike. Men varför tvekar han? Vilken känsla känner han? Osäkerhet och rädsla för att matte kommer bli arg? Är det värt det? Är det den relationen jag vill ha med min trognaste vän?

Det är lätt att vara efterklok. Det jag hade kunnat göra annorlunda är att inte låta min rädsla/ilska/frustration gå ut över Aron. Andra gånger jag ramlat har jag börjat leka med honom, det hade nog funkat den här gången också. Jag hade kunnat stanna kvar där i diket och skvallertränat på katten. Jag hade kunnat be Aron göra tricks. Eller så hade jag bara rest mig upp, torkat av mig och gått hem som att inget hänt ifall jag sett att Aron inte tagit åt sig av fallet. Beteendet var brutet, han försökte inte sticka efter katten längre och det är ju det som Nej egentligen betyder. Sluta med det där och ta kontakt med mig.

Jag brukar kalla situationer som uppstår där man MÅSTE bryta hunden för brandsläckning. Det gäller att snabbt släcka branden för att minska skadan och hindra att den sprider sig.

Det som är viktigt i de situationerna är vad du gör EFTER brandsläckningen. Hur du hjälper hunden (och dig själv) att släppa det som hänt och gå vidare. Att du reflekterar över hur det kom sig att ni hamnade mitt i branden och hur du gör för att förebygga bränder i framtiden.

Det finns olika sätt att släcka bränder på. Ibland är det att fysiskt ta tag i hunden, släpa bort den från situationen eller att bryta den med rösten. Att bli arg på sin hund släcker dock inte bränderna helt. Branden kommer att ligga och pyra. Glöden behöver bara lite extra syre för att blossa upp till stora lågor igen (dvs. nästa hund, cyklist, katt som kommer förbi kommer tända elden igen). Därför är det viktigt att veta vad du kan göra efter släckningen, hur du hjälper hunden att varva ned och släppa det som hände.

NEJ är inte förbjudet men ska förutom vid träning av brytord bara användas i yttersta nödfall, när det i princip är frågan om liv eller död. Hamnar man i en situation där hunden gör fel är det vi som tränare som misslyckats och utsatt hunden för mer än den kan hantera. Det kommer att hända, och då är det bra att man har en plan för brandsläckning och kan lägga upp en ny träningsplan för att kunna hantera liknande situationer i framtiden.

 

 

 

En reaktiv hund på Nose Work-tävling

En reaktiv hund på Nose Work-tävling

Igår debuterade jag och min reaktiva hund Aron, som är osäker på andra hundar och människor samt lättstressad, i tävlingsgrenen Nose Work. I nose work söker hunden efter och markerar eukalyptus, lagerblad och lavendel i fyra olika moment. Mer info om nose work hittar du på www.snwk.se.

På Svenska Nose Work Klubbens hemsida kan man även läsa att värdegrunden för nose work är:

”Nose Work utgår från värderingar om mångfald, säkerhet och hundens psykiska och fysiska hälsa. Sporten är uttryckligen till för alla hundar, oavsett ras och storlek. Även reaktiva hundar tillåts tävla. Stor vikt läggs på säkerhet och att ingen hund (eller förare) ska komma till skada av annan människa, hund eller sökmiljö. Förutom att sporten i sig själv kan ses som ett sätt att ge hunden mental och fysisk stimulans, utgår sporten från att all inlärning sker genom att förstärka önskvärda beteenden hos hunden. Det övergripande målet är att det ska vara säkert och kul för samtliga inblandade.”

Man kan även läsa att:

”Under tävling är det ditt ansvar att hålla avstånd till andra hundar (minst 2 meter).  Detta gäller samtliga hundar. Om du har en hund som behöver mer avstånd kan du välja att bära ett gult band som signalerar till andra förare att du och din hund behöver extra mycket utrymme.”

Nose work – till för alla

Aron efter godkänt doftprov Eukalyptus och Lagerblad i Nose Work. Foto: Anna-Maria Svedberg

 

Jag och Aron har tränat många olika grenar under åren som lydnad, bruks (personspår, personsök, uppletande), rallylydnad och agility. Vi har dock inte kunnat tävla eftersom tävlingsmiljön varit för svår för oss. Det blir många hundar på litet område, och oftast visas det ingen hänsyn till hundar som behöver mer utrymme för att ta sig till och från tävlingsområdet. För att inte tala om vissa moment som är extra krävande för reaktiva hundar, t.ex. platsliggning i grupp och att man i högre klasser inte har hunden kopplad.

I nose work är alltså värdegrunden att alla hundar ska kunna tävla och att man bör hålla avstånd (minst 2 meter till varandra) när man väntar på sin tur. Det är också viktigt att träningen bygger på REKO-metoder (Respekt, Empati, Kommunikation och Omtanke) utan bestraffningar och korrigeringar. En sport helt i min smak med andra ord! Och vikigast av allt, Aron älskar att träna nose work!

Reaktiv hund på tävling

Aron hade gula band för att visa att han behöver extra utrymme och jag hittade bra parkering nära sökområdet men inte mitt i smeten av andra bilar. Hundar som skäller i bilar är nämligen en av Arons största triggers! Han tycker det är väldigt obehagligt och går in i försvar direkt om vi hamnar för nära. Ett sånt stresspåslag tar tid att avta och inget jag vill utsätta honom för. Speciellt innan vi ska jobba.

Aron med gula band som visar att han behöver extra utrymme. Foto: Anna-Maria Svedberg

Till och från sökområdet visade medtävlande stor hänsyn till oss. ”Nu är det Arons tur, backa undan och flytta på hunden så han kan gå in ostört” hörde jag någon säga. Och det gjorde alla! Aron var inställd på att få jobba, ignorerade publiken och andra hundar och hade fullt fokus på att komma in i sökområdet. Att söka var inga problem, och när vi gick tillbaka till bilen flyttade de medtävlande på sig igen och Aron hade fokus på att gå till bilen, men visade stolt upp sin leksak också.

Hundar med gult band behöver mer utrymme

Det som var lite bökigare var att ta sig ut på rastningar medan vi väntade på vår tur. Vi höll oss till utkanten och lyckades hitta bra vägar att gå från och till bilen. Det gula bandet visade att Aron behöver mer utrymme och det accepterades. Dock är det jag som är ansvarig för att hjälpa min hund och ge honom det utrymme han behöver för att känna sig lugn och trygg, det är inget jag kan kräva att alla andra ska göra. Hänsyn kan dock alla visa, oavsett om andra hunden har gult band eller inte. De andra vill troligen undvika att deras hund ska råka ut för något obehagligt också.

Någon gång fick jag be en medtävlande att flytta på sig för att jag skulle kunna ta mig sista biten till min bil, och det gjorde hen utan att fråga varför (vilket annars är väldigt vanligt). Jag tackade så klart för hjälpen, för återigen kan jag inte kräva att alla andra ska undvika oss och att jag ska kunna gå rakt fram. Det är mitt ansvar att hjälpa min hund, ibland genom att fråga om mer utrymme. Men det gula bandet förenklar allt, och jag slipper förklara varför jag ber andra att flytta sig.

REKO-metoder har hjälpt Aron att klara tävlingsmiljön

Aron var otroligt duktig och klarade tävlingsmiljön överraskande bra igår! År av nötande med belöningsbaserade metoder, förstärkning av lugnande signaler och BAT-träning har verkligen gett resultat. Inte ett enda utfall under tävlingsdagen! En halv låsning på annan hund där jag fick locka med mig honom, det var allt. Andra hundar skällde på honom, han var påväg att svara upp men valde att nosa i backen istället. Precis de valen jag vill att han ska kunna göra i sådana situationer, som inte alls varit möjligt tidigare. Han valde själv att gå i bågar och ta ut avstånd och sökte hjälp från mig när det blev för trångt. Jag är väldigt stolt och imponerad över hur långt jag och Aron kommit! Tävlingsresultaten är inte det viktigaste (men vi kom fyra på behållarsöket), utan känslan och samarbetet jag känner med min hund är det som verkligen betyder något!

Skillnad i hundhantering på och utanför sökområdet

Igår såg jag tyvärr flera hundar som inte blev REKO-behandlade under väntan på sin tur. Två-meters rekommendationen för hundar utan gula band följdes inte och många hundar blev bestraffade för att de ville hälsa (i vissa fall bara tittade) på de andra hundarna. Attityden ”HÄR SKA VI GÅ” är fortfarande stark hos många hundmänniskor. Man vill gå rakt fram och rakt emot andra hundar och människor och kräver att sin egna hund bara ska gilla och acceptera läget. Jag säger inte att hundarna ska få hälsa på alla andra och gå hur de vill, men det gör riktigt ont i mig när jag ser alla korrigeringar hundarna måste utstå bara för att ägaren inte är lyhörd på sin hund. Jag förstår att man vill kunna stå och prata med de andra medtävlande, men ofta kräver man då att sin egen hund bara ska finnas. Börjar den nosa på backen, ryck i kopplet! Hälsar på en annan människa, ryck i kopplet! Tittar på en annan hund, NEJ och ryck i kopplet… Hur ska hunden veta vad den FÅR göra? Hundarna får utstå mycket orättvis behandling utanför sökområdet.

Införa utmärkelse för REKO-hantering innan och efter sök?

I nose work får man inte avända halsband med strypfunktion eller selar som klämmer åt i armhålorna, men ändå är det tillåtet att ha helstyp på hundarna utan för sökområdet. Om man nu valt att tävla i en gren som bygger på glädje, samarbete och belöningsbaserade träningsmetoder, varför vill man då tillfoga smärta och obehag till sin hund utanför tävligen? Skulle man införa någon typ av utmärkelse för hur man hanterar hunden innan och efter söken? Är det vad som krävs för att väcka förståelse för att vi hela tiden bör samarbeta med våra hundar och inte tillföra obehag? Jag hörde flera gånger under gårdagen ord som pli, lydnad, lägga på rygg, för hård för mig och tydlig ledare. Ord som verkar helt naturliga för folk att använda när de pratar om sin eller andra hundar. Tänk om de orden skulle bytas ut mot samarbete, förståelse och lyhördhet? Inte bara under träning utan för all tid vi umgås med våra hundar?

Nose work ÄR för alla!

Nose work är ändå en aktivitet för alla hundar och övervägande av de som sysslar med sporten är REKO, men det finns rum för utveckling. Med tanke på att nose work är en väldigt ung hundsoprt är jag impomerad över hur stor genomslagskraft den har fått och hur snabbt den växt! En hundsport som jag verkligen saknat, som tagit rallylydnadnadens REKO-tänk ett steg längre och sätter hundens behov i första hand.

Aron markerar eukalyptus under nose work träning. Foto Anna-Maria Svedberg

Inne- eller utekatt?

Idag blev jag stoppad efter vägen av en bilist när jag var ute med min hund. Han frågade om jag hade en svart hankatt. Jag svarade att det har jag och undrade om han sett honom genom mitt fönster? Nej, det hade han inte men sa att den brukar vara på hans tomt. Jag svarade då att det inte är min katt han sett då eftersom min hane är en kastrerad innekatt på sex år, men att jag också brukar ha besök av en svart och en svartvit hankatt på min tomt. Bilisten körde vidare och jag vet inte varför han stannade mig. Han kanske bara undrade om katten var bortsprungen och försökte ta reda på var den hörde hemma?

På sista tiden har man dock kunnat läsa insändare i både Tidningen Ångermanland och Sundsvalls Tidning om utekatter. Vissa anser att katter inte ska få springa lösa medan vissa tycker att katter måste springa lösa för att må bra, och sen finns det så klart massa åsikter där emellan.

Jag har under min uppväxt haft tre katter som alla varit innekatter. Anledningen till att min familj valt att ha innekatt är flera:

  • Vi bodde inne i stan med många grannar och ville inte att katten skulle störa dem
  • Vi spenderade sex månader per år på husvagnscamping där lösa katter inte var tillåtna
  • Vi bodde nära bilväg och ville inte att katten skulle bli påkörd
  • Vi bodde nära en skola där jag själv sett hur elaka barn kan vara med katter
  • Vi hade många katter i området som slogs och vi ville inte att vår katt skulle skadas (eller skada någon annan) i kattslagsmål
Att limma ihop en pyramid av toarullar är ett enkelt och billigt sätt aktivera sin katt. Göm godis i rullarna och katten får använda tassarna för att komma åt det. Foto: Anna-Maria Svedberg

Att limma ihop en pyramid av toarullar är ett enkelt och billigt sätt aktivera sin katt. Foto: Anna-Maria Svedberg

För mig har det varit naturligt att ha innekatt, men jag har också upplevt att de behövt aktivering för att trivas. Våra katter har varit väldigt olika. Min första katt Missan tyckte mest om att vara inne. Ute stannade hon gärna på tomten och satt och spanade på omgivningen. När hon bodde med mig i Skara blev hon stressad och rädd av att vara ute och nöjde sig med att spana från balkongen även om jag hade dörren öppen så att hon kunde gå ut om hon ville. Inne var hon lugn och sov en hel del. Man kunde locka henne till lek någon gång i veckan, men annars tyckte hon mest om att äta och sova. Henne matglädje gjorde att man lätt kunde aktivera henne med olika matspel.

Innekatter behöver aktiveras för att få utlopp för sin energi. Att leta efter torrfoder är ett enkelt och effektivt sätt att sysselsätta katten på! Foto: Anna-Maria Svedberg

Innekatter behöver aktiveras för att få utlopp för sin energi. Att leta efter torrfoder är ett enkelt och effektivt sätt att sysselsätta katten på! Foto: Anna-Maria Svedberg

Vår andra katt Tindra var mer orolig, ville in och ut flera gånger per dag och älskade att gå på promenad. Hon var också livligare inomhus och vi fick leka med henne flera gånger per dag för att hon skulle må bra. Hon fick även jobba för sin mat för att få lite mer hjärngympa och utlopp för sin energi.

Wille, som jag har nu, är min tredje katt. Jag hittade honom ute en kall oktoberdag på Skaraslätten år 2009. Han var högst sex veckor gammal, mager som bara den och full med löss och öronskabb.  Jag gick och knackade dörr men ingen saknade honom eller visste var han kom ifrån. Jag fick veta  att han varit ute i minst en vecka. Han fick flytta hem till mina föräldrar där Tindra bodde. Med mig i Skara bodde nämligen Missan och hon ville vara ensamkatt.

Förra sommaren var jag ute med Wille i sele hos mina föräldrar när vi blev påsprungna av  två katter som jagade varandra. Wille fick panik och det slutade med att jag blev biten i handen. Bettet blev infekterat och handen svullnade upp som en ballong, jag kunde inte använda handen på en vecka, blev sjukskriven och fick äta antibiotika. Efter det har jag försökt vänja Wille att gå ut igen, men han har blivit väldigt stressad av det och därför mestadels fått vara inne sedan dess.

Wille vilar i trappen i nya huset, perfekt utkiksställe där han har full koll på hela nedanvåningen och ut på gården. Foto: Anna-Maria Svedberg

Wille vilar i trappen i nya huset, perfekt utkiksställe där han har full koll på hela nedanvåningen och ut på gården. Foto: Anna-Maria Svedberg

Wille fick flytta med mig ut på landet nu i mars när jag flyttade in i ett sekelskifteshus. Han vande sig snabbt vid sitt nya hem men jag vet faktiskt inte om jag kommer att vänja honom vid att gå ut i koppel här. Som jag nämnt tidigare går det två okastrerade hankatter på gården. Självklart är jag orolig för vad som skulle hända om vi skulle stöta på någon av de katterna när vi är ute, speciellt med tanke på hur det slutade förra sommaren. Att ha Wille lös är inget alternativ för mig. Huset ligger tio meter från en 80-väg, och risken är stor att han blir iväg jagad av de andra katterna, eller hamnar i slagsmål.

Med tanke på de problem lösspringande katter kan orsaka är det för mig inte alls självklart att man ska ha utekatt. Man kan tillgodose kattens behov genom koppelpromenader och aktivering inomhus! Om man ändå väljer att ha utekatt bör man:

  • Kastrera katten, då blir det inga oönskade kattungar och speciellt hankatter stannar i hemområdet istället för att dra iväg på strövartåg. Katterna blir också mindre benägna att urinmarkera.
  • ID-märk katten! Chipmärkning är bra, men komplettera gärna med tatuering eller halsband för att det ska vara tydligt att katten har ett hem! Se till att ägaruppgifterna är uppdaterade så att man lätt kan komma i kontakt med dig om din katt skulle hittas eller behöva veterinärvård.
  • Se till att katten inte orsakar problem hos grannar. Det är t.ex. inte uppskattat att få utemöbler eller bil nedkissad, avföring i rabatter och sandlåda eller att katten går in i andras hem.
  • Katten ska ha daglig tillsyn och snabbt få veterinärvård om nödvändigt! Om katten är borta i flera dagar brister du i tillsynen över din katt.

Vill du läsa mer om katten i vårt samhälle kan du besöka hemsidan kattstatus.se

 

 

Har du koll på din hund?

Enligt paragraf 16 i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter kan man läsa att under tiden den 1 mars – 20 augusti ska hundar hindras från att jaga och förfölja vilt. Naturvårdsverkets tolkning är att det oftast kräver att hunden är kopplad. Om du ändå har hunden lös får den inte vara mer än någon meter ifrån dig, som om den vore kopplad, och du måste kunna stanna den eller ropa in den om den får syn/vittring/hör något vilt. Polisens tolkning är att flexi-/rullkoppel eller långlina inte heller är tillräckligt för att hindra hunden för att jaga vilt. Även övriga tiden på året ska hunden hållas under sådan uppsyn att den hindras från att förfölja vilt. Där är tillägget “hållas under sådan uppsyn” och inte enbart hindras, vilket kan tolkas som att då får hunden vara lös men den får inte jaga eller förfölja vilt.

Varför finns då denna lag? Jo, framförallt för att skydda vilda djur under den känsliga tiden på året då de ofta har ungar. Det gäller allt vilt; fåglar, rovdjur, hjortdjur m.fl. En studie från 2008 såg att i parker som tillät hundar påverkades svartsvanshjort, präriehundar, kaniner, ekorrar och möss. Även lodjur och rödrävar visade ändrat beteende i parker där hundar var tillåtna (Lenth et al. 2008). En annan studie såg att störst påverkan på de vilda djuren hade lösa hundar utan människa i närheten (Miller et al. 2001).

I stadsparker däremot verkar inte hundar påverka djurlivet, det kan bero på att i urbana miljöer är de vilda djuren mer vana vid liv och rörelse och det är andra arter som lever där (Forrest and St Clair, 2006).

Så, om du vill följa lagen ska du hålla din hund kopplad 1 mars – 20 augusti. Detta gäller även när du tar med hunden för att bada, ofta ligger sjöfåglar och ruvar i vassen och de kan lätt överge sina ägg om de blir skrämda.

1 mars - 20 augusti ska hundar hindras från att jaga vilt. Foto: Anna-Maria Svedberg

1 mars – 20 augusti ska hundar hindras från att jaga vilt. Foto: Anna-Maria Svedberg

Källor:

Forrest, A. & St. Clair C.C. 2006. Effects of dog leash laws and habitat type on avian and small mammal communities in urban parks. Urban Ecosystems. Volume 9, Issue 2, pp 51-66
Lenth, B. Brennan, M and Knight, R.L. 2008. The Effects of Dogs on Wildlife Communities. Natural Areas Journal 28(3):218-227

Naturvårdsverket – Hundar i naturen

Miller, S.G. Knight, R.L. and Miller, C.K. 2001. Wildlife Responses to Pedestrians and Dogs. Wildlife Society Bulletin. Vol. 29, No. 1 (Spring, 2001), pp. 124-132

Överdrivet slickande hos hund kan bero på nack- och ryggproblem efter användandet av halsband

Överdrivet slickande hos hund kan bero på många olika orsaker.  Man har bland annat sett att det kan bero på mag- och tarmproblem, hantering av stressande situationer (t.ex. separationsångest, hyperaktivitet, hos veterinär eller pensionat) eller svampsjukdomar. Ofta brukar man även göra en allergiutredning på hundar som slickar sig mycket för att utesluta att slickandet beror på klåda från allergi. De utredningarna tar ofta lång tid och innehåller strikta dieter, antibiotika och långtidskortison. I många fall hittar man ingen allergi men fortsätter ändå med kortison.  Nu har man hittat en till orsak bakom överdrivet slickande av tassar hos hund, nämligen skador i nacke och rygg. Hundar som slickade sina framtassar visade tecken på inflammation och obehag i nedre delen av nacken medan hundar som slickade sina framben hade muskelspasmer och inflammationer i den intrascapulära regionen (runt skulderbladen). De hundar som slickade sina baktassar visade sig ha skador i ländryggraden.

Vidare såg man att de hundar som slickade sina framtassar ofta drog i kopplet och ägarna använde halsband tillsammans med flexikoppel.  Hundar som slickade baktassarna blev ofta aktiverade genom bollkastning och visade tecken på skador i musklerna som jobbar runt ryggraden för att stabilisera den samt sträckningar i ländryggen. Dessa upptäckter är inte märkvärdiga med tanke på att nervbanor, och meridianer där energin Qi sägs flöda inom alternativmedicinen, blir påverkade av spända muskler, halsband och tvära ryck i kopplet.

Användandet av halsband har börjat bli mer och mer ifrågasatt med tiden och är inte det självklara valet för hundpromenaden som det tidigare varit. Om man tittar på placeringen av halsbandet, speciellt helstryp som placeras högt upp, har flera studier visat att det leder till nack- och nervskador. När det gäller flexikoppel blir det ett motstånd som hunden hela tiden måste kämpa emot vilket gör att det blir påfrestningar i nackregionen. Lägg dessutom till rycket som ofta uppstår när hunden kommer till kopplets fulla längd vilket kan ge whiplashskador.  Anders Hallgren såg i sin studie på 400 hundar från 2010 att 91 % av hundarna som hade nackproblem hade ofta dragit eller blivit hårt ryckta i kopplet.

Jag använder själv sele på min hund och rekommenderar de hundägare som söker min hjälp att investera i en VGW-sele eller annan sele med knäppe för kopplet fram på bröstet. Dels är det mycket skonsammare mot hundens nacke och rygg och dels underlättar det träningen av att gå fint i koppel. Min syn på koppelträning är att det bygger på kontakt och lyhördhet. Med hjälp av selen blir hunden friare i sina rörelser och mer avslappnad. På selar där kopplet sitter fram på bröstet vänds hunden mot mig när den kommer ut i kopplets fulla längd och jag får lättare möjlighet att få kontakt med hunden och berömma för att den kommer tillbaka till mig. Idag använder jag en sele från MR-koppel med två olika ringar för att fästa kopplet uppe på ryggen som både jag och Aron trivs mycket bra med!

Arons sele från MR-koppel. Foto: Anna-Maria Svedberg

Arons sele från MR-koppel. Foto: Anna-Maria Svedberg

Om du har en hund som slickar mycket på sina tassar eller framben, kanske till och med så mycket att det blir kala fläckar och sår, föreslår jag att du kontaktar veterinär och djursjukgymnast i första hand för att utesluta sjukdom och undersöka om det kan beror på nack- eller ryggproblem. Därefter behövs även hjälp av etolog för att träna hunden på att gå fint eller förändra kommunikationen  mellan dig och hunden. Dessutom blir slickandet ofta en vana som hunden fortsätter med även när den blivit friskförklarad. Då kan man behöva titta på de dagliga rutinerna och göra ändringar där för att minska hundens behov av att slicka på sig själv.

Dr. Peter Dobias som upptäckt sambandet mellan överdrivet slickande och rygg- eller nackproblem hos hund föreslår följande behandlingsplan:

  1. Använd en sele med fäste för koppel fram för att minska påfrestningen av nacke och rygg
  2. Använd aldrig koppel och halsband, speciellt om hunden drar mycket
  3. Om hunden slickar baktassarna, låt inte hunden springa, hoppa, kasta sig i vatten eller apportera bollar/pinnar på minst en månad. Detta kommer minska spänningen i musklerna som påverkar nervbanorna till bakbenen och baktassarna
  4. Behandling av kiropraktor, fysioterapeut eller osteopat är en väsentlig del av behandlingen
  5. Undvik att leka dragkamp med hunden, om så görs bör det göras på ett mjukt sätt utan kraftiga ryck. Kampa aldrig när hundens framben är i luften
  6. Utfodra hunden med högkvalitativt foder som innehåller alla essentiella vitaminer, mineraler och aminosyror
  7. Överväg behovet av att detoxa levern p.g.a. långvarig stress
  8. Peter Dobias rekommenderar användandet av Zyflamend som är ett växtbaserat antiinflammatoriskt preparat (Jag har ingen erfarenhet av det och vet inte om det används i Sverige).

Om man följer Dr. Peter Dobias behandlingsplan borde förändringar ske inom en till åtta veckor beroende på skadans svårighetsgrad. Majoriteten som Dr. Peter Dobias har behandlat har enligt honom själv återhämtat sig helt eller förbättrats avsevärt beroende på skadans svårighetsgrad och om situationen är kronisk eller ej.

Källor:

Bécuwe-Bonneta,V. Bélangera, M-C. Franka, D. Parenta, J. Hélie, P. 2012. Gastrointestinal disorders in dogs with excessive licking of surfaces. Journal of Veterinary Behavior: Clinical Applications and Research. Volume 7. Issue 4. Pages 194–204

Dobias, P. Excessive Paw Licking in Dogs – It May Not Be Allergies. Integrative veterinary care journal. Vol. 413.

Hallgren, A. 2010. Ryggproblem hos hund – Bakomliggande orsaker till beteendeproblem. Ekerö Tryck 2010.

Stein, D.J. 2000. Neurobiology of the obsessive–compulsive spectrum disorders. Biological Psychiatry. Volume 47. Issue 4. Pages 296–304

 

Minnen från förr…

Tidigare i veckan fick jag en bild på min hund Aron skickad till mig som var tagen hösten 2009. Det var min etolog-kollega Lovisa Kallerhult  (www.4fota.se) som tagit bilden. När jag tittade på den gjorde det först ont i hjärtat. På bilden är Aron rädd och på gränsen till att fly. Jag hade bara haft honom i tre veckor, precis tagit med honom till Skara där jag skulle börja andra året på Etologi- och Djurskyddsprogrammet vid SLU och hjälpte till med insparken för de nya studenterna. Jag hade inte hunnit ensamträna Aron utan bästa alternativet just då var att han helt enkelt fick följa med. Att från att ha suttit i hundgård på landet med mamma, pappa och kullsyskon utan tillräcklig erfarenhet av nya miljöer, saker eller människor under sina sex första månader i livet till att helt plötsligt stå på egna tassar med en okänd människa (som faktiskt verkade väldigt pålitlig trots allt) och flytta två gånger på tre veckor var inte alls lätt för Aron. Sättet Aron hanterade alla nya situationer han stötte på var att försöka fly undan och undvika. Människors kroppsspråk förstod han sig inte alls på, varför stirrar de, sträcker fram handen, böjer sig över mig och visar tänderna? Idag är han snart sex år och reagerar fortfarande på personer som står med smartpones, kan du gissa varför?

Aron insparken 2009

Lägg märke till svansen mellan benen med tippen upp mot magen, vinkeln mellan frambenen och marken, tyngdpunkten bakåt, öronen vridna och huvudet bortvänt. En rädd hund som är nära till att fly. Foto: Lovisa Kallerhult (www.4fota.se)

 

 

På insparken sa jag till alla att de bara skulle ignorera honom, inte försöka ta kontakt utan bara prata med mig. Det gjorde faktiskt att hans motivation att fly minskade och han kunde istället distrahera sig genom att ha dragkamp med mig eller stå kvar och bara kolla. I början tränade jag mycket stanna/sitt/ligg kvar bara för att bryta hans flyktbeteenden och visa honom andra sätt att hantera situationerna på istället. Hade det varit idag hade jag troligen hanterat hans rädslor annorlunda, men Aron är min första hund och det är alltid lätt att vara efterklok!

I början använde jag mycket lek som avledning från sådant som Aron tyckte var otäckt. Man ser på bilden att han inte släppt det han är rädd för om man tittar på blicken. Foto: Anna-Maria Svedberg

I början använde jag mycket lek som avledning från sådant som Aron tyckte var otäckt. Man ser på bilden att han inte släppt det han är rädd för om man tittar på blicken. Foto: Anna-Maria Svedberg

Bilden Lovisa skickade till mig väckte verkligen en massa minnen av hur Aron betedde sig när jag fick honom. Han vågade inte gå framför mig på promenaderna, förstod inte vad jag sysslade med när jag försökte leka med honom eller kasta saker till honom (fast det listade han ut ganska snabbt!). Svansen åkte in mellan benen och han föröskte fly för det mesta man stöter på i vardagen. Men jag såg tidigt vilken stor arbetslust han hade, hur lekfull han var och att han hade stor nyfikenhet men saknade självförtroendet att ta sig hela vägen fram.

Aron insåg snabbt att det var riktigt roligt att leka med föremål. Foto: Anna-Maria Svedberg

Aron insåg snabbt att det var riktigt roligt att leka med föremål. Foto: Anna-Maria Svedberg

Efter ett tag började smärtan i hjärtat att sakta bytas ut mot en varm, skön känsla inombords istället. Tänk vilken utveckling Aron har gjort och vilken resa han och jag delat! Idag är han framåt, nyfiken och glad. Okända människor vill han fram och nosa på för att sedan undersöka om de möjlitvis har godis i fickan. Alternativ undviker han den sociala pressen genom att börja tugga på en pinne eller lägga pinnen framför fötterna på människan som promt ska hälsa. Perfekt sätt att slippa att de ska komma in i hans kroppszon och kladda på honom! Han är ingen hund som man kan börja klappa direkt (väldigt få människor har fått göra det) men det brukar ta max tio minuter för att Aron ska komma underfund med att inte heller denna människa vill honom något ont.  Hur visar han då att han inte vill bli klappad? Jo han backar undan med låg kroppshålling, morrar och/eller ”muffar” (inga riktiga skall). Om han blir överraskad kan han hoppa framåt med ett morr. Morrande är alltid en avståndsökande signal och något som man inte ska förbjuda hunden att göra! Hunden talar om att det känner sig hotad och vill ha utrymme. Jag brukar se till att Aron får det utrymme han behöver och tala om för personen i fråga vad de ska göra för att Aron ska känna sig trygg. Mina instruktioner varierar från situation till situation men oftast är det att inte titta på honom utan prata med mig istället. Då brukar Aron våga sig fram och nosa och efter det bryr han sig inte om den personen längre. Han accepterar dens närvaro men vill inte fördjupa kontakten, om personen nu inte råkar ha godis i fickan eller något att leka med…

Nu, fem och ett halvt år senare är Aron en mycket mer självsäker herre! Foto: Anna-Maria Svedberg

Nu, fem och ett halvt år senare är Aron en mycket mer självsäker herre! Foto: Anna-Maria Svedberg

Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om Aron och de framsteg (och baksteg) han har gjort, han är min läromästare och jag skulle inte vara där jag är idag om det inte vore för honom! Men det jag nu tillslut vill lyfta fram är kort om etiken i frågan om rädda hundar.  Jag har fått flera kommentarer från personer som sagt att en rädd hund är inget att ha, inte passar in i vårat samhälle och till och med borde avlivas på direkten! Under mitt första år som professionell etolog har jag mött många hundar som varit rädda eller osäkra på olika sätt. Det som ofta kommit upp när jag pratat med ägarna till de hundarna är oron om att behöva avliva hunden på grund av hundens rädsla. Har hunden ett värdigt liv? Hur är det med risken att hundens rädsla ska leda till att den biter någon?

I grund och botten är jag en rättighetsetiker som anser att en handling är rätt om den främjar en individs rättigheter. För mig har alla levande varelser rätt till sitt liv (spindlar så länge de inte lever nära mig även om jag är för rädd för att röra dem…). Eftersom vi människor gjort valet att hålla husdjur är det vår skyldighet att se till att djuren vi håller får ett så värdigt liv som möjligt där de kan utvecklas och utföra sina beteendebehov. Så länge man som ägare är beredd och villig att hjälpa sin hund att finna trygghet, tycker inte jag att det finns någon anledning att avliva hunden. Jag har haft fall där ägaren insett hur mycker tid och engagemang man behövt lägga ner på hunden och fattat beslutet att hunden skulle få det bättre hos någon annan och därför omplacerat den till någon som kan erbjuda bätte boendemiljö för hunden. Andra har trots att det inneburit en del uppoffringar i ens vardag valt att behålla hunden och tillsammans strävat mot att finna trygghet.

Hur är det då med avlivning? Är det etiskt rätt att avliva en rädd hund? Min syn på det kommer jag att ta upp i ett senare inlägg!

Vikten av att hunden får vara hund och katten vara katt

Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst, men bara för att belysa ämnet börjar jag med ett inledande inlägg som förhoppningsvis kommer väcka tankar hos er som läser.

Den senaste veckan har jag varit skadad och inte kunnat aktivera mina sällskapsdjur lika mycket som jag brukar. Om man har en bra nivå på vardagsaktiveringen i vanliga fall ska det dock inte gör speciellt mycket med några dagars lugn och ro. Min hund Aron, en belgisk vallhund av varianten tervueren, har tagit det rikigt bra och nöjt sig med kortare promenader och trickträning och godisletande inomhus. Den yngsta innekatten Wille har däremot inte fått sin dagliga koppelpromenad och lite mindre lek än vanligt och därför blivit rastlös och pratig.

Ofta när jag berättar att jag har en belgisk vallhund blir följdfrågan: Får han valla? Och ofta när jag berättar att jag också har innekatter blir följdfrågan: Får de inte springa ute? Det finns de som har bestämda åsikter om att t.ex. en vall- eller jakthund måste få valla eller jaga, och att katter ska springa lösa ute och jaga möss eller fåglar.  Som ni kanske redan antagit håller inte jag helt och hållet med om det. Det som däremot är oerhört viktigt är att både hundar och katter får utlopp för sina naturliga beteenden, och det är ägarens uppgift att tillgodose deras behov för att djuren ska må bra.

Även om vi idag har hundraser med olika användningsområden som vakt, jakt, vallning m.m. skiljer sig den grundläggande biologin mellan de olika raserna väldigt lite. Ett exempel är att alla hundar har överlägset bättre luktsinne än människan. Hundar har mellan 220 miljoner-2 miljarder luktreceptorer (dvs. de sinnesceller som registrerar luktämnen)på en yta som hos schäfern är 150-170 cm2. Människan har 12-40 miljoner luktreceptorer på en yta som är ca 5 cm2 (Miklosi, 2010). Därför uppmuntrar jag hundägare, oavsett ras, att låta deras hundar använda luktsinnet både på promenaderna och för att spåra, söka människor eller leta reda på godis, mat eller föremål ute och inne. De brukar bli väldigt nöjda efter att ha fått använda sitt luktsinne även om det bara är en liten stund. Mängden nosarbete en hund behöver är dock individuellt och rasbundet, vissa raser har mer energi och är mer arbetsvilliga än andra. Men alla raser har som sagt väldigt bra luktsinne som de behöver få använda.

Att fysiskt trötta ut en hund genom långa promenader eller springturer är enligt mig nästan omöjligt. Hundar som vallar eller jagar springer mycket och behöver bra kondition. Men de använder även sina andra sinnen under arbetet. De kanske följer djurens doft eller använder synen och hörseln för lokalisering av förare och djur. Vid spring- eller cykelturer behöver de dock inte använda de sinnena nästan alls.

För att tillgodose en hunds behov måste man därför hitta en bra balans mellan fysisk och mental (där hunden använder hjärnan) aktivering  som just din hund behöver. Det finns massa olika saker man kan träna med sin hund. Bland annat spår, personsök, bevakning, drag,  uppletande av föremål, rallylydnad, träna olika tricks, agility, freestyle, discdog, apportering, rapport  eller tävlingslydnad för att nämna några aktiviteter. Man kan testa lite olika och se vad just du och din hund tycker om att göra tillsammans. Bara för att man tränar behöver inte betyda att man ska tävla eller måste gå kurs, huvudsaken att du och din hund gör något tillsammans och att den får utlopp för sin energi. Men man får inte glömma att hunden även behöver kvalitetstid och tid att bara vara. I dagens samhälle är det inte ovanligt att hundar faktiskt blir överaktiverade, vilket kan visa sig i samma beteenden som om hunden blir underaktiverad!

Det är alltså väldigt viktigt att hunden får vara hund och att katten får vara katt, oberoende ras och användningsområde!

20140703_195046

Belgiska vallhunden Aron och innekatten Wille på promenad. Foto: Anna-Maria Svedberg

Kommande helgworkshop med Dr. Sophia Yin

Till helgen (10-11 maj) ska jag äntligen till Stockholm på tvådagars workshop med Dr. Sophia Yin från USA. Det har varit bestämt sedan länge och äntligen börjar det dra ihop sig. Helgen kommer att handla om rädsla, aggression och olika problembeteenden samt hur man med belöningsbaserad metoder kan träna bort oönskade beteenden hos hund.

Dr. Sophia Yin sägs vara en av världens främsta hundtränare, veterinär, beteendevetare och författare till flera böcker och dvd’s. Dr. Sophia Yin´s filosofi som man kan läsa på hennes hemsida stämmer väl överens med min egen:

“To change behavior we have to remove the rewards for undesirable behavior and focus instead on rewarding good behavior. The simple approach, along with attention to the nuances of timing, body language, and motivation, forms the basis for establishing a relationship of trust between the human and the pet. Training becomes a joy rather than a chore and the methods open up a whole new connection with your pet.”
http://drsophiayin.com/philosophy

Översättning:
För att förändra beteenden måste man utesluta belöningar för oönskade beteenden och istället fokusera på att belöna önskat beteende. Detta tillsammans med nyanserad timing, kroppsspåk och motivation skapar grunden för en relation som bygger på tillit mellan människa och husdjur. Träningen blir rolig istället för något som måste göras och metoderna öppnar upp för en helt ny kontakt med ditt husdjur.

Jag ser verkligen fram emot en intressant, lärorik och inspirerande helg då jag dessutom kommer träffa flera av mina kollegor och klasskamrater igen!

Den nya djurskyddslagen dröjer

I slutet på 2011 blev utredningen om en ny djurskyddslag klar, men trots det har det fortfarande inte kommit någon proposition om en ny djurskyddslag från regeringen. Den skulle ha kommit igår men ett nytt datum har inte angetts. Hur som helst kommer det inte  bli aktuellt med en ny djurskyddslag innan valet i september. Tydligen är inte djurens välfärd så viktig här i Sverige trots att vi ofta stoltserar med att vi har en av världens bästa djurskyddslagar. Men det finns alltid utrymme för förbättringar och utveckling. En förändring som dock har införts och började gälla 1 april var förbudet mot tidelag med djur, inte en dag förtidigt!

Några av de förslag som diskuterats till den nya djurskyddslagen är:

  • Obligatorisk ID-märkning av katter. Det skulle öka kattens status och kunna minska antalet hemlösa katter.
  • 16-årsgräns för att äga djur. Det är ett stort ansvar att äga djur och därför tycker jag det är rimligt att ingen under 16 år ska kunna äga ett djur. Jag tycker också att ökat djurskydd och välfärd för djuren borde baseras på ökad kunskap hos djurägare och att det inte borde vara lika enkelt att skaffa djur som det är idag. 
  • Förbud mot elefanter och sjölejon på cirkus. Elefanter och sjölejon är inga domesticerade djur och det är svårt att hålla dem i en miljö som främjar deras naturliga beteenden på cirkus.
  • Förbud mot att hålla djur uppbundna längre perioder. Djur i uppbundna system visar fler onormala beteenden och stereotypier än djur i lösdrift och därför borde uppbundna system förbjudas.
  • Förslag till förtydligande av begreppet naturligt beteende. Enligt  § 4 Djurskyddslagen (1988:534) ska djur hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Men vad innebär det att kunna bete sig naturligt? I utredningen till den nya djurskyddslagen föreslås att naturligt beteende förtydligas. Djur ska enligt utredningen hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att utföra de beteenden som djuren är starkt motiverade för och som ger dem funktionell återkoppling, d.v.s. minskar djurets motivation att utföra beteendet. Det här gäller dock inte alla beteenden utan begränsas till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning, födosök och socialt umgänge. Vissa naturliga beteenden kan nämligen vara oönskade i fågenskap, t.ex. att para sig eller att slåss. 
P1010038

Några av förslagen i utredningen till den nya djurskyddslagen är ett förtydligande av begreppet naturligt beteende och ett förbud mot att djur hålls uppbundna lägre perioder. Foto: Anna-Maria Svedberg

Källor:
Tidningen Djurskyddet – DJURSKYDDSLAGEN SKJUTS PÅ OKLAR FRAMTID
Djurskyddslagen (1988:534)
Ny djurskyddslag – Utredningen