Kategoriarkiv: Hundträning

Reaktiv eller traumatiserad hund?

I helgen var jag på utbildning om känslor, PTSD och traumabehandlig hos hund för hundpsykologen och etologen Carro Alupo. Jag fick nya kunskaper, aha-upplevelser och inspiration till utveckling av mina egna beteenderådgivningar av svårare fall. Vissa gånger ger inte beteendeterapin den utveckling jag skulle önska. Det har känts som att det saknats en viktig puzzelbit för att få ihop hela hunden. Den saknade puzzelbiten kan i några fall ha varit traumabehandling!

Reaktivitet är en personlighet – PTSD är en diagnos

Reaktivitet (som jag skrivit om innan) är ett personlighetsdrag. Vissa hundar reagerar emotionellt starkare än andra, är mer lättstressade, alerta och känsliga på grund av sin personlighet även om de inte varit med om någon hemsk upplevelse. Psykiskt trauma däremot är resultatet av en chockartad händelse eller upplevelse som satt ihållande spår hos individen. Av männisikor som varit med om chockartade händelser (överfall, bilolyckor m.m.) repar sig 75% på egen hand inom en månad. De som blivit traumatiserade återhämtar sig inte från chocken utan hjälp och utvecklar posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Det är alltid individens subjektiva upplevelse som är avgörande för om en händelse är traumatisk eller inte. Flera individer kan vara med om samma händelse men alla utvecklar inte PTSD.

Även hundar kan drabbas av PTSD

I Carro Alupos magisterarbete om PTSD hos hund var de vanligaste händelserna som traumatiserat hundar:

  1. Utsatt för dominans av yrkesverksam inom hundbranschen (hundtrimmare, veterinär, hundinstruktör) 24%
  2. Hotad eller misshandlad av människa 20 %
  3. Attackerad av annan hund 16%
  4. Olyckor (t.ex. bilolyckor) 16%
  5. Ljudupplevelser (skott och fyrverkerier) 12%
  6. Tidigare levnadsförhållanden (flyttat många gånger, importerade hundar) 12%

Som ni ser har största andelen i studiens urval blivit traumatiserade efter felaktigt bemötande av hundinstruktörer, veterinärer, hundtrimmare eller andra personer inom hundbranschen. Detta är väldigt sorgligt och därför är det viktigt att personen du anlitar för att för hjälp använder sig av modern hundträning och har tagit avstånd från användandet av bestraffningar och korrigeringar! Kompetenta och utbildade personer i din närhet hittar du hos Sveriges Hundföretagare och Sveriges Akademiska Etologer.

Jag är stolt medlem i båda föreningarna och mitt företag är H-märkt av Sveriges Hundföretagare. Kontakta mig om din hund varit med om en chockartad upplevelse och du misstänker att den lider av PTSD! Traditionell beteendeterapi hjälper inte i det fallen utan fler åtgärder behöver sättas in.

Källor:

Alupo, C. (2017) PTSD hos hund – En enkätstudie om psykiskt trauma hos hund. Magisterarbete SLU.
https://stud.epsilon.slu.se/13045/1/alupo_c_171206.pdf

Mehrkam, L.R., Wynne, C.D.L. (2014) Behavioral differences among breeds of domestic dogs (Canis lupus familiaris): Current status of the science. Applied Animal Behaviour Science.

 

5 tips för att ge hunden en bra nyårsafton!

Om några dagar är år 2017 slut och år 2018 kommer att firas in. Tyvärr är fyrverkerier fortfarande tillåtna och på många ställen smälls de flera dagar, till och med veckor, både före och efter nyår. Om du har en hund som är rädd för fyrverkerier är det nu för sent att börja träna inför 12-slaget. En femtedel av våra hundar är ljudrädda men 90% av dem kan bli hjälpta med träning enligt Karolina Weslund på illis.se.  

Om du nu har en hund som är rädd för fyrverkerier finns det saker du kan göra för att underlätta för den! Dessa tips är även bra att tänka på om din hund inte visat ljudrädsla innan. Det räcker med en enda olycklig smäll för att din hund ska bli rädd för fyrverkerier, trots att den varit skottfast innan!

  1. Motionera!
    • Se till att din hund är nöjd när kvällen kommer och fyrverkerierna börjar avfyras. En hund som är välmotionerad och nöjd har lättare att hantera smällarna än en hund som har massa energi att få utlopp för. Börja dagen med en ordentlig promenad. Om du bor i ett område där fyrverkerierna börjar skjutas tidigt är det bra om du åker iväg med hunden till något avskilt ställe. Det ger den även nya saker att undersöka och upptäcka. Packa en termos och goda mackor i ryggsäcken och ta en lång promenad tillsammans! Gärna 90 minuter eller längre beroende på vad era normala långpromenader ligger på. Gärna i lite utmanande terräng för extra motion.
    • Undvik att gå ut med hunden mellan kl. 22 och 01 då det smäller som mest!
  2. Håll dig lugn och motbetinga!
    • Om det smäller när ni är ute (gäller även inne), var snabb att ge hunden något extra gott godis! Kasta godis på marken som hunden får söka efter. Om du har en hund som tycker om att leka kan du använda det istället, dock är lek stresshöjande medan att äta/slicka är avstressande.
    • Vänta inte med att att se om hunden reagerat på smällen, då kan det vara försent och den är inte längre mottaglig för motbetingning. Hör du en smäll, belöna hunden! Vi vill att hunden ska koppla smäll = godis!
    • Kom ihåg att själv andas och tänka på annat än fyrverkerierna. Hundarna är känsliga för vår sinnesstämmning och kroppspråk. Du kan prata lugnande med hunden men undvik gäll bebisröst, hunden kan misstolka  din välmening som rädsla.
  3. Aktivera hjärnan
    • Ge din hund något att göra när ni är inne. Både på eftermiddagen och vid 12-slaget. Låt hunden leta godis, söka saker som du gömt eller träna Nose work. Spela aktivitetsspel, lösa problem, slicka på en frusen kong fylld med något gott eller att tugga på köttben är andra aktiviteter som håller din hund sysselsatt och kan i vissa fall fungera som avledning vid 12-slaget.
  4. Lugnande dofter och närhet
    • Feromoner som Adaptil (före detta D.A.P) och vissa dofter som lavendel och kamomill har visat sig ha lugnande verkan på rädda hundar (Graham et al., 2005, Landsberg et al., 2015). Dessa ska du dock använda förebyggande och gärna börja använda någon/några dagar innan nyår.
    • Att klappa hunden kan ge vissa hundar trygghet, medan vissa inte alls gillar det. Klappa lugnt och kolla hur din hund reagerar! Att lägga armen om hunden eller bara hålla handen på hunden kan också ge trygghet. Om hunden visar obehag ska du sluta klappa. Din hund kanske mår bäst av att du finns nära.
    • Thundershirt och olika lindor kan också hjälpa hunden att slappna av och känna sig tryggare.
  5. Skapa ett tryggt krypin!
    • Detta kan vara det viktigaste du gör om du har en riktigt rädd hund! Gör en lya som hunden kan söka skydd i. Isolera med filtar och kuddar för att stänga ute ljud och ljus. Om du inte kan stänga ute allt ljus är det bättre om rummet är helt upplyst.
    • Ställ i ordning lyan på det ställe du tror/vet att din hund vill ligga. Vissa hundar väljer badrummet, andra kryper in under sängen. Förbered gärna lyan några dagar i förväg och låt hunden tugga ben eller äta annat gott där.
    • Som extra trygghet kan du lägga in kläder som hundens favoritperson/personer haft. Det bästa är om du kan hålla hunden sällskap så klart. Du kan sätta dig på golvet och läsa en bok eller titta på film på datorn. Att spendera nyår på toalettgolvet är kanske inte det roligaste sättet att fira nyår, men din hund kommer tacka dig!

Gott Nytt År önskar etolog Anna-Maria Svedberg på Etologica!

Källor:

Cottam &  Dodman (2009). “Comparison of the effectiveness of a purported anti-static cape (the Storm Defender®) vs. a placebo cape in the treatment of canine thunderstorm phobia as assessed by owners’ reports.”

Cottam et al. (2013). The effectiveness of the Anxiety Wrap in the treatment of canine thunderstorm phobia: An open-label trial.

Graham et al. (2005). The influence of olfactory stimulation on the behaviour of dogs housed in a rescue shelter.

King et al., (2014). The effect of a pressure wrap (ThunderShirt®) on heart rate and behavior in canines diagnosed with anxiety disorder.

Landsberg et al., (2015). Dog-appeasing pheromone collars reduce sound-induced fear and anxiety in beagle dogs: a placebo-controlled study.

Westlund (2017). http://illis.se/en/nine-ways-to-reduce-firework-and-thunder-phobia-in-dogs/

 

BAT helg med Grisha Stewart – 14-15 oktober 2017

I helgen var jag på seminarium med Grisha Stewart som utvecklat rehabiliteringsmetoden Behaviour Adjustment Training (BAT). Det som skiljer BAT från andra träningsmetoder är att här är det hunden som avgör vilket avstånd den känner sig lugn/trygg/avslappnad på och hur den vill röra sig i förhållande till det den reagerar på (s.k. trigger). Som tränare håller man sig i bakgrunden och hjälper hunden först om den kommit för nära triggern och riskerar att visa det oönskade beteendet man vill lära om.

När man tränar BAT är man ute efter att hunden alltid ska ha stor chans att lyckas! Man sätter upp en övning med en trigger, t.ex. en hund, på långt avstånd (kan vara allt från  50 – 500 meter) och närmar sig successivt i hundens takt. BAT är ingen publiksport om man gör det på rätt sätt, det ser mest ut som att hunden bara undersöker sin omgivning, går och nosar och letar efter ett bra ställe för att gå på toaletten. När hunden ser triggern studerar vi hur avslappnad den är. Om den snabbt tittar och fortsätter med det den sysslade med innan den noterade triggern följer vi med hunden med slakt koppel. Om hunden stirrar på triggern eller går rakt emot den stannar vi sakta hunden och ser om den själv kan välja att göra något annat. Om det tar längre än några sekunder för hunden att bryta kontakten försöker vi på olika vis hjälpa hunden att byta riktning och ökar avståndet till triggern igen.

Jag gick en tvådagars BAT-kurs för Jenny Afvander i somras, och där lärde jag mig Koppelkompetensen som är väldigt viktig i BAT-träningen. Det blev stor skillnad på Arons sätt att hantera hundmöten när jag tillämpade koppelkompetensen på promenaden, Grisha gick också igenom tekniken och vi fick öva på varandra. Kopplet man använder är 5 meter långt och gör att man kan balansera frihet och säkerhet. Man hanterar det på ett sätt där man inte stör hunden och undviker spänt koppel. Som människa känner man väldigt tydligt om den som håller i kopplet spänner eller drar i kopplet och det var väldigt irriterande att försöka hälsa på andra människor när någon höll emot en i koppel. Det kändes väldigt mer avslappnat när kopplet var löst! Det ger en en inblick i hur hunden upplever sitt liv i koppel.

Det var en intensiv helg där jag träffade många fina personer och bekantskaper från Facebook. Nu ska jag smälta helgens lärdomar och kommer dela upp det jag fått med mig i flera inlägg.

Redan imorgon planerar jag att testa några övningar under kvällens Unghunds-lekis !

Vem bestämmer om en hund är reaktiv och vilket utrymme den behöver?

Utåtagerande hundar – Hundar som syns och hörs

Vissa hundar reagerar kraftigt vid möten med andra hundar, människor, barn, cyklister, fordon eller annat. Dessa hundar kan vara rädda, osäkra, arga, ha ont, vara i löp eller vara frustrerade (ofta pga av glädje!). De kan ha varit med om en FÖR HUNDEN traumatisk upplevelse och/eller vara född med egenskaper som gör den extra stresskänslig och utåtagerande. Oavsett anledning till deras beteende har de en sak gemensamt. Får de det avstånd och hjälp de behöver för att känna sig trygga kan de hantera situationen i egen takt med hjälp av sin människa.

Jag har fått förtroendet att hjälpa flera hundar som är utåtagerande eller som får panik och vill fly. De hundarna brukar kallas för reaktiva. Definitionen av reaktiv är:

”Intensiteten av alla responser, externa och interna, till en stimulusförändring ”
Scott and Fuller, 1965

Med andra ord är alla hundar reaktiva, de reagerar bara olika starkt i liknande situationer. Reaktivitet är ett personlighetsdrag hos hunden. Precis som att vissa individer är mer kittliga än andra är vissa individer mer reaktiva.

Reaktivitet är en egenskap

Vissa hundar är mer reaktiva än andra och behöver utrymme och hantera situationen i egen takt. Foto: Etolog Anna-Maria Svedberg

Enligt Mehrkam och Wynne (2014) karaktäriseras reaktivitet hos hund främst av:

  • Upphetsning och generell aktivitetsnivå
  • Undvikande och nyfikenhet

Reaktiva hundar har hög energinivå och svårt att varva ned under längre perioder. De brukar även ha höga värden på egenskaper som lekfullhet, destruktivitet, upphetsning och överdrivet skällande. Det finns raser som är mer reaktiva än andra, t.ex. Dvärgschnauzer, Skotsk terrier, West highland white terrier, jakthundar (ofta överdrivet skällande, hög aktivitet, svårt att vara stilla) och vallhundar (ofta hög lekfullhet, aktivitet och förväntan). Men det finns fortfarande stora variationer inom raserna och individuella skillnader!

I helgen när jag var funktionär på en Noseworktävling fick jag frågan om Aron verkligen är en reaktiv hund, eller om han egentligen bara är en vanlig tervueren med nerverna på utsidan. Rasen belgisk vallhund (som är uppdelad i fyra varianter: tervueren, groenendael, malinois och laekenois) är en vall- och vakthund. I rasstandarden kan man bland annat läsa att rasen är vaksam och aktiv, mycket livfull och alltid redo till handling. Förutom sina medfödda anlag som vallhund har rasen också värdefulla egenskaper, som gör den till en utmärkt vakthund. Om så behövs, tvekar den inte att försvara sin ägare.

Det är alltså de egenskaperna man har avlat på, egenskaper som även karaktäriserar reaktiva hundar. Belgaren ska vara avvaktande/reserverad mot  okända, för att fungera som vakthund. Men det är en svår balansgång för att reservationen mot okända inte ska slå över till rädsla.

Tervueren Aron är reaktiv men kan hantera andra hundar om han får det utrymme han behöver för att känna sig trygg. Foto: Etolog Anna-Maria Svedberg

Min tervueren Aron är en reaktiv hund. Det beror dels på hans medfödda gener och rasegenskaper men han hade även en dålig start i livet utan miljö- och socialträning och utvecklade stark rädsla och osäkerhet för nya hundar, människor och föremål. Aron kan ta till aggressiva beteenden om en hund kommer in i hans kroppszon och om han blir överraskad  eller trängd av hundar eller människor. Han kan stirra, höja svansen, morra och nafsa för att få mer utrymme. Jag jobbar förebyggande med honom och belöningsbaserat. Idag kan vi oftast möta hundar och människor utan att Aron väljer utåtagerande beteenden. Istället väljer han att gå i båge och nosa i backen. Vi har kommit så långt att vi kan tävla i Nosework, där hundar som Aron bär gula band för att uppmärksamma om att hunden behöver utrymme.

Reaktiva hundar behöver hjälp att få utrymme

Omgivningen ifrågasätter ofta ägare till reaktiva hundar, och de lägger gärna skulden på ägaren. Det hjälper varken hunden, ägaren eller omgivningen! När en hund reagerar utåt blir reaktionen ofta ”Oj, är han sån!” eller ”Är han aggressiv?”. Det kan också följas upp med ”Du kan inte tillåta att han beter sig så!” eller ”Om du bara slappnar av så skulle han inte göra utfall”.  Jag vet att jag inte är ensam om det bemötandet. Har man inte levt med en reaktiv hund är det svårt att sätta sig in i hur det är. En del tycker kanske att jag överdriver med Aron, han är ju så glad och positiv och han gör inga utfall. Det som de inte tänker på är att det beror på att jag ser till att han inte hamnar i trängda situationer. Jag tänker förebyggande och förstärker önskade beteenden. Jag hjälper honom att få det utrymmet han behöver för att känna sig trygg.

Aron med gula band som visar att han behöver extra utrymme. Foto: Anna-Maria Svedberg

Hur stort det avståndet behöver vara kan ingen annan än ägaren och den reaktiva hunden avgöra. För att hunden lugnt ska kunna hantera situationen behöver både den och ägaren känna sig trygg. Självklart påverkas avståndet som behövs till andra hundar eller människor av miljön, men det är HUNDEN i första hand som visar vilket avstånd den kan klara av. I andra hand känner ägaren hur nära den kan gå utan att bli orolig för att hunden kommer reagera utåt. Personerna i omgivningen behöver inte lägga sig i, förutom om det är för att lyssna på hundägaren och hjälpa till att ge den reaktiva hunden tillräckligt med utrymme för att den inte ska behöva ta till utåtagerande beteenden eller flykt.

Om du möter en hund med gult band på kopplet, snälla visa hänsyn. Stanna upp och låt ägaren till den gula hunden bedöma situationen och ta ut det avstånd de behöver. Har du möjlighet får du gärna också kliva åt sidan och hålla avstånd när du passerar.

Har du en reaktiv hund, med eller utan gult band, ska du inte skämmas för att du tar ut avstånd eller väljer en annan väg, du ska känna sig stolt!

Du vet vad din hund behöver och hjälper den. Idag kanske ni behöver 50 meter för att klara av hundmöten utan utfall, med tiden kommer hunden och du bli tryggare och avståndet minskas.

Har du en hund som du skulle klassa som reaktiv? Kika in på min BAT-helg den 16-17 september!

Lagotton Gucci BAT-tränar och väljer att vända sig bort från trigger-hunden istället för att skälla ut den = BRA VAL! Foto: Etolog Anna-Maria Svedberg

Källor:
Mehrkam, L.R., Wynne, C.D.L., Behavioral differences among breeds of domestic dogs (Canis lupus familiaris): Current status of the science. Appl. Anim. Behav. Sci. (2014)

Paul Scott, John & L. Fuller, John. (1998). Genetics and Social Behaviour of the Dog. Bibliovault OAI Repository, the University of Chicago Press.

Behaviour Adjustment Training – Låt hunden stå på egna tassar

Behaviour Adjustment Training (BAT) är en träningsmetod som utvecklats av amerikanskan Grisha Stewart. Metoden utvecklades för att hjälpa utåtagerande hundar att bli mindre stressade, kommunicera med mindre signaler och återfå kontrollen. Arga, rädda, osäkra, frustrerade eller glada hundar lär sig att hantera stressande situationer genom att vi ser till att de har tillräckligt med avstånd till triggern (t.ex. den andra hunden/människan/bilen) den reagerar på och arbeta oss närmare/förbi eller bortåt i hundens egna takt. Vår uppgift är att hantera kopplet utan att störa hundens rörelser och besvara hundens signaler när den vill gå i båge, vända eller stanna och samla in information om triggern.

Enda gången vi människor lägger oss i och styr upp hunden under BAT-träningen är om den börjar gå upp i stress och går rakt emot triggern. Då stannar vi mjukt hunden (inga tvära stopp eller ryck i kopplet) och släpper ut kopplet först när hunden väljer att gå åt ett annat håll. Beroende på hur nära triggern vi är och hur pass låst vår hund hunnit bli ger vi hunden olika mycket hjälp för att underlätta för den att göra ett bra val istället för att skälla, gnälla, morra eller göra utfall.

Lagotton Gucci BAT-tränar och väljer att vända sig bort från trigger-hunden istället för att skälla ut den = BRA VAL! Foto: Etolog Anna-Maria Svedberg

Det jag uppskattar mest med BAT-träningen är att fokus ligger på att hunden ska få stå på egna tassar och fatta egna beslut. Istället för att vi ska kontrollera den och tala om för hunden vad den ska göra får vi kontroll genom att läsa vår hund och hjälpa den göra egna val.

Tror du att BAT kan passa dig och din hund till en mer avslappnad vardag? Då har du chansen att delta på Etologicas BAT-helg den 16-17 september i Härnösand.

Tid: Kl. 10.00-17.00
Plats: Kusthöjden i Härnösand, Sälstensgränd 24
Sista anmälningsdag: 8 september
Kursavgift: 2000 kr ink. lättare lunch och fika

Anmäl genom att maila:
Ditt namn
Adress
Telefonnummer
Mail
Hundens namn
Ras
Kön och Ålder
till  anna-maria@etologica.se

Är du nyfiken och vill veta mer om BAT rekommenderar jag det är klippet med Grisha Stewart:

 

Koppelkompetens – Balansera frihet och säkerhet

I mitten av juli var jag på två-dagars kurs för Jenny Afvander i Koppelkompens. Att hunden påverkas av hur vi hanterar kopplet kan nog de flesta hundägare hålla med om. Men att hunden är så pass känslig för spänningar i kopplet som jag fick lära mig under kursen är imponerande! Och en verklig ögon öppnare för hur signalkänsliga våra fyrbenta vänner är.

Grisha Stewart har utvecklat träningsmetoden Behaviour Adjustment Training för att hjälpa hundar att kommunicera med mindre signaler, stå på egna tassar och fatta egna kloka beslut. För att minska ägarens påverkan under tiden hunden fattar sitt beslut är det viktigt att kopplet hanteras utan att man stör hunden, därför har koppelkompetens (Leash Skills) utvecklats.

Kurs i Koppelkompetens

Med rätt koppelhantering kan vi balansera hundens frihet och säkerhet. Ett koppel på 5 meter används och vi tränar på olika sätt att korta av, släppa ut och mjukt stanna hunden. Koppelkompetensen är perfekt att användas under promenader , BAT-träning eller t.ex. nose work. Första träffen är utan hund där vi tränar oss själva att hantera kopplet. Andra träffen är med hund. Vi går närvarandepromenad där hunden får undersöka miljön i lugn och ro medan vi tränar på koppelhanteringen.

Tider: Onsdag 6 september utan hund och Onsdag 13 september med hund. Kl. 18.00-20.00

Sista anmälningsdag: 1 september

Kursavgift: 600 kr (500 kr vid anmälan senast 18 augusti)

Plats: Kusthöjden i Härnösand, Sälstensgränd 24

Anmäl dig till anna-maria@etologica.se

Nej – Det förbjudna ordet?

Får man aldrig säga Nej till hunden? Hur vet den då att den gör fel? Och du kan ju inte bara ignorera hunden när den gör något förbjudet, äter något farligt eller sticker efter en katt?

Belöningsbaserad träning eller REKO-hantering (Respekt, Empati, Kommunikation/Kunskap och Omtanke) handlar inte om att man inte får säga Nej till sin hund. Det handlar om att man så långt det går förebygger att man inte hamnar i situationer där man behöver säga Nej till hunden.

Belöningsbaserad träning handlar också om hur man just belönar fram önskade beteenden. Man kan faktiskt lära in vad Nej betyder med belöningsbaserade metoder. Nej = Sluta det du gör, ta kontakt med mig och du får en megabelöning eller info om vad du ska göra istället! Man ökar successivt svårigheten för att kunna använda det som brytord i kritiska situationer.

Det jag tror folk ofta funderar över är egentligen inte själva ordet Nej, utan hur man bryter hunden i situationer där den (enligt oss) gör fel. 

Min hund drog ned mig i ett dike i helgen. Det låg en katt och tryckte som varken jag eller Aron sett, och precis när jag ska gå över vägen flyger jag baklänges ned i diket. Jag blev rädd, frustrerad och arg plus att jag inte var på bästa humör innan det hände heller. Jag önskar att jag kunde säga att jag var helt REKO i den situationen och inte lät det gå ut över Aron. Men så balanserad var jag inte.

Jag tog tag i Aron och röt något i stil med “Vad sysslar du med?!”. Han pep till och sjönk ihop, och jag kom på vad jag själv sysslade med. Jag släppte honom, sa “Kom, nu går vi hem!” och sedan gick vi in. Han var påverkad av mitt utbrott och jag hade dåligt samvete. Jag hade inte lugnat ned mig själv än och hade ont lite över allt. Jag gick in till badrummet och stängde dörren. Kollade efter om jag fått något sår, men det hade jag som tur var inte, bara blåmärken.

När jag lugnat ned mig gick jag in till köket där Aron lagt sig på golvet. Jag satte mig på golvet en bit ifrån honom med ryggen till. Eftersom jag kände att han var avvaktande mot mig ville jag inte tränga mig på honom utan ge honom möjlighet att ta kontakt med mig om han ville (Respekt och Empati). Han kom direkt fram och slickade mig i ansiktet. Han “fjäskade in sig” och visade att han var snäll och bara ville vara min vän . Jag klappade honom och bad om ursäkt (i hopp om att han skulle känna att jag inte var arg på honom och för mig egen skull) och sedan myste vi på golvet ett tag (Kommunikation och Omtanke). Aron var sitt vanliga jag igen och jag kände mig lugnare (tack oxytocin!) och kunde börja reflektera. Vad hände egentligen? Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Vad gjorde jag bra?

 

Att vara REKO-hundmänniska är en strävan att samarbeta med hunden så långt det går.

REKO är ett synsätt och förhållningssätt som man försöker tillämpa i allt umgänge med hundar (och andra djur). Man tar avstånd från korrigeringar och bestraffningar, och tränar förebyggande/rehabiliterande. Men livet är livet och ger oss prövningar. Vi kan inte planera allt in i minsta detalj. Ibland händer saker, som att det ligger en katt i ett dike.

Jag har tränat skvallerträning på katter länge, när Aron har sett en katt har jag klickat och belönat honom. Sedan har han kopplat katt=godis hos matte och själv tagit kontakt med mig när han sett en katt. Katten i diket var inget jag kunnat förutse, och både jag och Aron blev överraskade. Jag korrigerade och bestraffade Aron, men han kopplade inte det till katten. Han kopplade det till mig. Nästa promenad var han väldigt försiktig med att dra i kopplet och hade svårt att slappna av. Det är det som bestraffningar och korrigeringar gör, hunden blir rädd för själva bestraffningen men kopplar det inte till beteendet.

Visst, kanske kommer Aron att tveka nästa gång det ligger en katt i ett dike. Men varför tvekar han? Vilken känsla känner han? Osäkerhet och rädsla för att matte kommer bli arg? Är det värt det? Är det den relationen jag vill ha med min trognaste vän?

Det är lätt att vara efterklok. Det jag hade kunnat göra annorlunda är att inte låta min rädsla/ilska/frustration gå ut över Aron. Andra gånger jag ramlat har jag börjat leka med honom, det hade nog funkat den här gången också. Jag hade kunnat stanna kvar där i diket och skvallertränat på katten. Jag hade kunnat be Aron göra tricks. Eller så hade jag bara rest mig upp, torkat av mig och gått hem som att inget hänt ifall jag sett att Aron inte tagit åt sig av fallet. Beteendet var brutet, han försökte inte sticka efter katten längre och det är ju det som Nej egentligen betyder. Sluta med det där och ta kontakt med mig.

Jag brukar kalla situationer som uppstår där man MÅSTE bryta hunden för brandsläckning. Det gäller att snabbt släcka branden för att minska skadan och hindra att den sprider sig.

Det som är viktigt i de situationerna är vad du gör EFTER brandsläckningen. Hur du hjälper hunden (och dig själv) att släppa det som hänt och gå vidare. Att du reflekterar över hur det kom sig att ni hamnade mitt i branden och hur du gör för att förebygga bränder i framtiden.

Det finns olika sätt att släcka bränder på. Ibland är det att fysiskt ta tag i hunden, släpa bort den från situationen eller att bryta den med rösten. Att bli arg på sin hund släcker dock inte bränderna helt. Branden kommer att ligga och pyra. Glöden behöver bara lite extra syre för att blossa upp till stora lågor igen (dvs. nästa hund, cyklist, katt som kommer förbi kommer tända elden igen). Därför är det viktigt att veta vad du kan göra efter släckningen, hur du hjälper hunden att varva ned och släppa det som hände.

NEJ är inte förbjudet men ska förutom vid träning av brytord bara användas i yttersta nödfall, när det i princip är frågan om liv eller död. Hamnar man i en situation där hunden gör fel är det vi som tränare som misslyckats och utsatt hunden för mer än den kan hantera. Det kommer att hända, och då är det bra att man har en plan för brandsläckning och kan lägga upp en ny träningsplan för att kunna hantera liknande situationer i framtiden.

 

 

 

Noskurs – För alla hundar med nos

Hunden undersöker sin omgivning med hjälp av sin fantastiska nos! Foto: pixabay.com

Visste du att hunden har runt 10 000 gånger bättre luktsinne än människan? Luktsinnet är deras främsta sinne, före hörseln och sen synen vilket är tvärtom jämfört med oss! Genom att låta hunden använda sitt luktsinne tillgodoser vi deras naturliga behov och de får både fysisk och mental stimulans.

Kursstart
Den 26 april startar Etologicas Noskurs där vi under fyra träffar testa på olika typer av nosarbete.

Vi kommer att testa på personspår, uppletande av saker, sök efter personer/djur samt doftsök (t.ex. te). Tanken är att ni ska hitta vilken typ av nosarbete er hund gillar mest och få tips på hur ni kan komma igång.

Alla hundar med nos är välkommen, även hundar som har svårt för andra hundar! Ålder spelar heller ingen roll, vi anpassar övningarna efter de olika individerna :)

Datum: 26 april, 3 maj, 10 maj och 17 maj
Plats: Kusthöjden, Härnösand
Kostnad: 1600 kr

Stryphalsband och flexikoppel är inte tillåtet på Etologicas kurser och endast belöningsbaserade metoder används.

Anmälan:
Anmäl dig genom att maila namn, telefon, adress, hundens namn, ras och kön till anna-maria@etologica.se

Redan som liten valp upptäcks världen med hjälp av luktsinnet! Foto: Pixabay.com

En reaktiv hund på Nose Work-tävling

En reaktiv hund på Nose Work-tävling

Igår debuterade jag och min reaktiva hund Aron, som är osäker på andra hundar och människor samt lättstressad, i tävlingsgrenen Nose Work. I nose work söker hunden efter och markerar eukalyptus, lagerblad och lavendel i fyra olika moment. Mer info om nose work hittar du på www.snwk.se.

På Svenska Nose Work Klubbens hemsida kan man även läsa att värdegrunden för nose work är:

”Nose Work utgår från värderingar om mångfald, säkerhet och hundens psykiska och fysiska hälsa. Sporten är uttryckligen till för alla hundar, oavsett ras och storlek. Även reaktiva hundar tillåts tävla. Stor vikt läggs på säkerhet och att ingen hund (eller förare) ska komma till skada av annan människa, hund eller sökmiljö. Förutom att sporten i sig själv kan ses som ett sätt att ge hunden mental och fysisk stimulans, utgår sporten från att all inlärning sker genom att förstärka önskvärda beteenden hos hunden. Det övergripande målet är att det ska vara säkert och kul för samtliga inblandade.”

Man kan även läsa att:

”Under tävling är det ditt ansvar att hålla avstånd till andra hundar (minst 2 meter).  Detta gäller samtliga hundar. Om du har en hund som behöver mer avstånd kan du välja att bära ett gult band som signalerar till andra förare att du och din hund behöver extra mycket utrymme.”

Nose work – till för alla

Aron efter godkänt doftprov Eukalyptus och Lagerblad i Nose Work. Foto: Anna-Maria Svedberg

 

Jag och Aron har tränat många olika grenar under åren som lydnad, bruks (personspår, personsök, uppletande), rallylydnad och agility. Vi har dock inte kunnat tävla eftersom tävlingsmiljön varit för svår för oss. Det blir många hundar på litet område, och oftast visas det ingen hänsyn till hundar som behöver mer utrymme för att ta sig till och från tävlingsområdet. För att inte tala om vissa moment som är extra krävande för reaktiva hundar, t.ex. platsliggning i grupp och att man i högre klasser inte har hunden kopplad.

I nose work är alltså värdegrunden att alla hundar ska kunna tävla och att man bör hålla avstånd (minst 2 meter till varandra) när man väntar på sin tur. Det är också viktigt att träningen bygger på REKO-metoder (Respekt, Empati, Kommunikation och Omtanke) utan bestraffningar och korrigeringar. En sport helt i min smak med andra ord! Och vikigast av allt, Aron älskar att träna nose work!

Reaktiv hund på tävling

Aron hade gula band för att visa att han behöver extra utrymme och jag hittade bra parkering nära sökområdet men inte mitt i smeten av andra bilar. Hundar som skäller i bilar är nämligen en av Arons största triggers! Han tycker det är väldigt obehagligt och går in i försvar direkt om vi hamnar för nära. Ett sånt stresspåslag tar tid att avta och inget jag vill utsätta honom för. Speciellt innan vi ska jobba.

Aron med gula band som visar att han behöver extra utrymme. Foto: Anna-Maria Svedberg

Till och från sökområdet visade medtävlande stor hänsyn till oss. ”Nu är det Arons tur, backa undan och flytta på hunden så han kan gå in ostört” hörde jag någon säga. Och det gjorde alla! Aron var inställd på att få jobba, ignorerade publiken och andra hundar och hade fullt fokus på att komma in i sökområdet. Att söka var inga problem, och när vi gick tillbaka till bilen flyttade de medtävlande på sig igen och Aron hade fokus på att gå till bilen, men visade stolt upp sin leksak också.

Hundar med gult band behöver mer utrymme

Det som var lite bökigare var att ta sig ut på rastningar medan vi väntade på vår tur. Vi höll oss till utkanten och lyckades hitta bra vägar att gå från och till bilen. Det gula bandet visade att Aron behöver mer utrymme och det accepterades. Dock är det jag som är ansvarig för att hjälpa min hund och ge honom det utrymme han behöver för att känna sig lugn och trygg, det är inget jag kan kräva att alla andra ska göra. Hänsyn kan dock alla visa, oavsett om andra hunden har gult band eller inte. De andra vill troligen undvika att deras hund ska råka ut för något obehagligt också.

Någon gång fick jag be en medtävlande att flytta på sig för att jag skulle kunna ta mig sista biten till min bil, och det gjorde hen utan att fråga varför (vilket annars är väldigt vanligt). Jag tackade så klart för hjälpen, för återigen kan jag inte kräva att alla andra ska undvika oss och att jag ska kunna gå rakt fram. Det är mitt ansvar att hjälpa min hund, ibland genom att fråga om mer utrymme. Men det gula bandet förenklar allt, och jag slipper förklara varför jag ber andra att flytta sig.

REKO-metoder har hjälpt Aron att klara tävlingsmiljön

Aron var otroligt duktig och klarade tävlingsmiljön överraskande bra igår! År av nötande med belöningsbaserade metoder, förstärkning av lugnande signaler och BAT-träning har verkligen gett resultat. Inte ett enda utfall under tävlingsdagen! En halv låsning på annan hund där jag fick locka med mig honom, det var allt. Andra hundar skällde på honom, han var påväg att svara upp men valde att nosa i backen istället. Precis de valen jag vill att han ska kunna göra i sådana situationer, som inte alls varit möjligt tidigare. Han valde själv att gå i bågar och ta ut avstånd och sökte hjälp från mig när det blev för trångt. Jag är väldigt stolt och imponerad över hur långt jag och Aron kommit! Tävlingsresultaten är inte det viktigaste (men vi kom fyra på behållarsöket), utan känslan och samarbetet jag känner med min hund är det som verkligen betyder något!

Skillnad i hundhantering på och utanför sökområdet

Igår såg jag tyvärr flera hundar som inte blev REKO-behandlade under väntan på sin tur. Två-meters rekommendationen för hundar utan gula band följdes inte och många hundar blev bestraffade för att de ville hälsa (i vissa fall bara tittade) på de andra hundarna. Attityden ”HÄR SKA VI GÅ” är fortfarande stark hos många hundmänniskor. Man vill gå rakt fram och rakt emot andra hundar och människor och kräver att sin egna hund bara ska gilla och acceptera läget. Jag säger inte att hundarna ska få hälsa på alla andra och gå hur de vill, men det gör riktigt ont i mig när jag ser alla korrigeringar hundarna måste utstå bara för att ägaren inte är lyhörd på sin hund. Jag förstår att man vill kunna stå och prata med de andra medtävlande, men ofta kräver man då att sin egen hund bara ska finnas. Börjar den nosa på backen, ryck i kopplet! Hälsar på en annan människa, ryck i kopplet! Tittar på en annan hund, NEJ och ryck i kopplet… Hur ska hunden veta vad den FÅR göra? Hundarna får utstå mycket orättvis behandling utanför sökområdet.

Införa utmärkelse för REKO-hantering innan och efter sök?

I nose work får man inte avända halsband med strypfunktion eller selar som klämmer åt i armhålorna, men ändå är det tillåtet att ha helstyp på hundarna utan för sökområdet. Om man nu valt att tävla i en gren som bygger på glädje, samarbete och belöningsbaserade träningsmetoder, varför vill man då tillfoga smärta och obehag till sin hund utanför tävligen? Skulle man införa någon typ av utmärkelse för hur man hanterar hunden innan och efter söken? Är det vad som krävs för att väcka förståelse för att vi hela tiden bör samarbeta med våra hundar och inte tillföra obehag? Jag hörde flera gånger under gårdagen ord som pli, lydnad, lägga på rygg, för hård för mig och tydlig ledare. Ord som verkar helt naturliga för folk att använda när de pratar om sin eller andra hundar. Tänk om de orden skulle bytas ut mot samarbete, förståelse och lyhördhet? Inte bara under träning utan för all tid vi umgås med våra hundar?

Nose work ÄR för alla!

Nose work är ändå en aktivitet för alla hundar och övervägande av de som sysslar med sporten är REKO, men det finns rum för utveckling. Med tanke på att nose work är en väldigt ung hundsoprt är jag impomerad över hur stor genomslagskraft den har fått och hur snabbt den växt! En hundsport som jag verkligen saknat, som tagit rallylydnadnadens REKO-tänk ett steg längre och sätter hundens behov i första hand.

Aron markerar eukalyptus under nose work träning. Foto Anna-Maria Svedberg