Kategoriarkiv: Okategoriserade

Hundens viftande svans – Vad säger den?

Har du också lärt dig att en viftande svans betyder en glad hund? Det är nog bland det första många fått lära sig om hundar, även jag. Tänk om det vore så enkelt ändå!

I helgen hade jag en kurs för reaktiva/känsliga hundar hos Med Hund i Roslagen. Sex hundar som reagerade på mötande hundar eller människor deltog tillsammans med sina mattar. Under helgen fokuserade vi på att hjälpa hundarna att välja rätt beteenden genom att ge dem det avstånd de behövde för att inte ta till det inlärda beteendet att skälla eller göra utfall. Vi använde oss av träningsmetoden BAT (Behaviour Adjustment Training) där hunden själv väljer vad den vill göra. Vi lägger oss  i först om den går rakt emot den andra hunden/människan. Då stannar vi den mjukt och låter den stå och titta och ta in information om hunden vill det. När hunden vänder bort huvudet, nosar i backen eller byter riktning följer vi lugnt efter hunden. Märker vi att vi kommit för nära hjälper vi hunden att vända sig bort genom att locka, flytta på oss i kopplets längd och i sista hand fysiskt flytta hunden längre bort dit den känner sig trygg.

Vid BAT-träning får hunden välja väg och fatta egna beslut. Foto: Peter Ulvatun

En del hundar viftar på svansen när de står och tittar på den andra hunden, men om den får stå kvar för nära och för länge kan den ändå göra utfall. Varför gör den det om en viftande svans betyder en glad hund? Jo, för att en viftande svans behöver inte betyda en glad hund!

Svansen är viktig för hundens kommunikation. Många hundar har en avvikande färg på svanstippen. En teori om det är för att då syns den bättre på långt avstånd. Speciellt när hunden viftar på svansen. Hundar kan vifta på svansen på många olika sätt. De kan vifta snabbt eller långsamt. Spänt eller avslappnat. Högt eller lågt. Hur en avslappnad svans hålls beror på vilken ras eller blandning hunden är. När man kollar på om svansen är hög eller låg ska man kolla på svansroten, det är ofta lättare än att kolla enbart på svanstippen. En trygg hund kan bära svansen högt. En rädd eller osäker hund har svansen lågt eller till och med mellan benen. En osäker hund bär svansen överdrivet högt, och kan förväxlas med en trygg hund. Allt detta gör att en viftande svans inte nödvändigtvis betyder en glad hund!

Svansen är viktig i hundens kommunikation, men en viftande svans betyder inte alltid en glad hund! Foto: Anna-Maria Svedberg

För att inveckla det ännu mer kan även sidan svansen viftas åt ha betydelse. En italiensk forskningsgrupp såg att hundar viftar svansen mer åt höger om de känner positiva känslor (t.ex. se sin ägare) och åt vänster om de känner negativa känslor (t.ex. en ovänlig hund). En annan forskningsgrupp fann att hundar regerar olika beroende på om de ser en hund som viftar svansen åt vänster än om hunden viftar den åt höger. När hundar såg en annan hund vifta svansen åt vänster fick de högre puls och såg oroliga ut. När de såg en annan hund vifta på svansen åt höger var de fortsatt lugna. Detta gäller inte nödvändigtvis för alla hundar, men tillräckligt många för att vara statistiskt relevant.

Hundens kommunikation är mer komplex än vi trott, och vi behöver ta hänsyn till hela hunden för att kunna tolka dess känslor och intentioner. En viftande svans betyder inte alltid en glad hund!

Källa:

https://www.sciencedaily.com/releases/2013/10/131031124916.htm

Quaranta, A., Siniscalchi, M., and Vallortigara, G. (2007). Asymmetric tail-wagging responses by dogs to different emotive stimuli. Curr. Biol. 17, R199–R201.

Siniscalchi et al. Seeing left or right asymmetric tail wagging produces different emotional responses in dogs. Current Biology, 2013

Vem bestämmer om en hund är reaktiv och vilket utrymme den behöver?

Utåtagerande hundar – Hundar som syns och hörs

Vissa hundar reagerar kraftigt vid möten med andra hundar, människor, barn, cyklister, fordon eller annat. Dessa hundar kan vara rädda, osäkra, arga, ha ont, vara i löp eller vara frustrerade (ofta pga av glädje!). De kan ha varit med om en FÖR HUNDEN traumatisk upplevelse och/eller vara född med egenskaper som gör den extra stresskänslig och utåtagerande. Oavsett anledning till deras beteende har de en sak gemensamt. Får de det avstånd och hjälp de behöver för att känna sig trygga kan de hantera situationen i egen takt med hjälp av sin människa.

Jag har fått förtroendet att hjälpa flera hundar som är utåtagerande eller som får panik och vill fly. De hundarna brukar kallas för reaktiva. Definitionen av reaktiv är:

”Intensiteten av alla responser, externa och interna, till en stimulusförändring ”
Scott and Fuller, 1965

Med andra ord är alla hundar reaktiva, de reagerar bara olika starkt i liknande situationer. Reaktivitet är ett personlighetsdrag hos hunden. Precis som att vissa individer är mer kittliga än andra är vissa individer mer reaktiva.

Reaktivitet är en egenskap

Vissa hundar är mer reaktiva än andra och behöver utrymme och hantera situationen i egen takt. Foto: Etolog Anna-Maria Svedberg

Enligt Mehrkam och Wynne (2014) karaktäriseras reaktivitet hos hund främst av:

  • Upphetsning och generell aktivitetsnivå
  • Undvikande och nyfikenhet

Reaktiva hundar har hög energinivå och svårt att varva ned under längre perioder. De brukar även ha höga värden på egenskaper som lekfullhet, destruktivitet, upphetsning och överdrivet skällande. Det finns raser som är mer reaktiva än andra, t.ex. Dvärgschnauzer, Skotsk terrier, West highland white terrier, jakthundar (ofta överdrivet skällande, hög aktivitet, svårt att vara stilla) och vallhundar (ofta hög lekfullhet, aktivitet och förväntan). Men det finns fortfarande stora variationer inom raserna och individuella skillnader!

I helgen när jag var funktionär på en Noseworktävling fick jag frågan om Aron verkligen är en reaktiv hund, eller om han egentligen bara är en vanlig tervueren med nerverna på utsidan. Rasen belgisk vallhund (som är uppdelad i fyra varianter: tervueren, groenendael, malinois och laekenois) är en vall- och vakthund. I rasstandarden kan man bland annat läsa att rasen är vaksam och aktiv, mycket livfull och alltid redo till handling. Förutom sina medfödda anlag som vallhund har rasen också värdefulla egenskaper, som gör den till en utmärkt vakthund. Om så behövs, tvekar den inte att försvara sin ägare.

Det är alltså de egenskaperna man har avlat på, egenskaper som även karaktäriserar reaktiva hundar. Belgaren ska vara avvaktande/reserverad mot  okända, för att fungera som vakthund. Men det är en svår balansgång för att reservationen mot okända inte ska slå över till rädsla.

Tervueren Aron är reaktiv men kan hantera andra hundar om han får det utrymme han behöver för att känna sig trygg. Foto: Etolog Anna-Maria Svedberg

Min tervueren Aron är en reaktiv hund. Det beror dels på hans medfödda gener och rasegenskaper men han hade även en dålig start i livet utan miljö- och socialträning och utvecklade stark rädsla och osäkerhet för nya hundar, människor och föremål. Aron kan ta till aggressiva beteenden om en hund kommer in i hans kroppszon och om han blir överraskad  eller trängd av hundar eller människor. Han kan stirra, höja svansen, morra och nafsa för att få mer utrymme. Jag jobbar förebyggande med honom och belöningsbaserat. Idag kan vi oftast möta hundar och människor utan att Aron väljer utåtagerande beteenden. Istället väljer han att gå i båge och nosa i backen. Vi har kommit så långt att vi kan tävla i Nosework, där hundar som Aron bär gula band för att uppmärksamma om att hunden behöver utrymme.

Reaktiva hundar behöver hjälp att få utrymme

Omgivningen ifrågasätter ofta ägare till reaktiva hundar, och de lägger gärna skulden på ägaren. Det hjälper varken hunden, ägaren eller omgivningen! När en hund reagerar utåt blir reaktionen ofta ”Oj, är han sån!” eller ”Är han aggressiv?”. Det kan också följas upp med ”Du kan inte tillåta att han beter sig så!” eller ”Om du bara slappnar av så skulle han inte göra utfall”.  Jag vet att jag inte är ensam om det bemötandet. Har man inte levt med en reaktiv hund är det svårt att sätta sig in i hur det är. En del tycker kanske att jag överdriver med Aron, han är ju så glad och positiv och han gör inga utfall. Det som de inte tänker på är att det beror på att jag ser till att han inte hamnar i trängda situationer. Jag tänker förebyggande och förstärker önskade beteenden. Jag hjälper honom att få det utrymmet han behöver för att känna sig trygg.

Aron med gula band som visar att han behöver extra utrymme. Foto: Anna-Maria Svedberg

Hur stort det avståndet behöver vara kan ingen annan än ägaren och den reaktiva hunden avgöra. För att hunden lugnt ska kunna hantera situationen behöver både den och ägaren känna sig trygg. Självklart påverkas avståndet som behövs till andra hundar eller människor av miljön, men det är HUNDEN i första hand som visar vilket avstånd den kan klara av. I andra hand känner ägaren hur nära den kan gå utan att bli orolig för att hunden kommer reagera utåt. Personerna i omgivningen behöver inte lägga sig i, förutom om det är för att lyssna på hundägaren och hjälpa till att ge den reaktiva hunden tillräckligt med utrymme för att den inte ska behöva ta till utåtagerande beteenden eller flykt.

Om du möter en hund med gult band på kopplet, snälla visa hänsyn. Stanna upp och låt ägaren till den gula hunden bedöma situationen och ta ut det avstånd de behöver. Har du möjlighet får du gärna också kliva åt sidan och hålla avstånd när du passerar.

Har du en reaktiv hund, med eller utan gult band, ska du inte skämmas för att du tar ut avstånd eller väljer en annan väg, du ska känna sig stolt!

Du vet vad din hund behöver och hjälper den. Idag kanske ni behöver 50 meter för att klara av hundmöten utan utfall, med tiden kommer hunden och du bli tryggare och avståndet minskas.

Har du en hund som du skulle klassa som reaktiv? Kika in på min BAT-helg den 16-17 september!

Lagotton Gucci BAT-tränar och väljer att vända sig bort från trigger-hunden istället för att skälla ut den = BRA VAL! Foto: Etolog Anna-Maria Svedberg

Källor:
Mehrkam, L.R., Wynne, C.D.L., Behavioral differences among breeds of domestic dogs (Canis lupus familiaris): Current status of the science. Appl. Anim. Behav. Sci. (2014)

Paul Scott, John & L. Fuller, John. (1998). Genetics and Social Behaviour of the Dog. Bibliovault OAI Repository, the University of Chicago Press.

Koppelkompetens – Balansera frihet och säkerhet

I mitten av juli var jag på två-dagars kurs för Jenny Afvander i Koppelkompens. Att hunden påverkas av hur vi hanterar kopplet kan nog de flesta hundägare hålla med om. Men att hunden är så pass känslig för spänningar i kopplet som jag fick lära mig under kursen är imponerande! Och en verklig ögon öppnare för hur signalkänsliga våra fyrbenta vänner är.

Grisha Stewart har utvecklat träningsmetoden Behaviour Adjustment Training för att hjälpa hundar att kommunicera med mindre signaler, stå på egna tassar och fatta egna kloka beslut. För att minska ägarens påverkan under tiden hunden fattar sitt beslut är det viktigt att kopplet hanteras utan att man stör hunden, därför har koppelkompetens (Leash Skills) utvecklats.

Kurs i Koppelkompetens

Med rätt koppelhantering kan vi balansera hundens frihet och säkerhet. Ett koppel på 5 meter används och vi tränar på olika sätt att korta av, släppa ut och mjukt stanna hunden. Koppelkompetensen är perfekt att användas under promenader , BAT-träning eller t.ex. nose work. Första träffen är utan hund där vi tränar oss själva att hantera kopplet. Andra träffen är med hund. Vi går närvarandepromenad där hunden får undersöka miljön i lugn och ro medan vi tränar på koppelhanteringen.

Tider: Onsdag 6 september utan hund och Onsdag 13 september med hund. Kl. 18.00-20.00

Sista anmälningsdag: 1 september

Kursavgift: 600 kr (500 kr vid anmälan senast 18 augusti)

Plats: Kusthöjden i Härnösand, Sälstensgränd 24

Anmäl dig till anna-maria@etologica.se

Midnattsnosen och Etologicas utmärkelse till REKO Hundförare

En reaktiv hund på Noseworktävling – Del 2

För nästan två veckor sedan deltog jag och Aron på vår andra Noseworktävling. Tävlingen Midnattsnosen hölls på en före detta bondgård utanför Sollefteå. Jag och Aron tävlade både natten mot lördag och natten mot söndag i alla fyra moment (behållarsök, inomhussök, utomhussök och fordonssök). Du kan läsa mer om tävlingsformen i mitt tidigare inlägg här.

Precis som förra gången låg mitt fokus främst på att hjälpa Aron att hantera miljön och att vi skulle ha roligt tillsammans. Godkända sök är bara en bonus! Att ta oss till och från tävlingsområdet utan stress och utåtagerande är en utmaning för oss, som med förutseende och hjälp från de andra deltagarna går att lösa. Plus stora mängder gott godis (åt både Aron och mig själv). I detta inlägget kommer jag berätta hur jag och Aron valde att hantera tävlingsmiljön för att minska stressen och ge Aron bästa förutsättningarna för att nosarbeta när det väl var vår tur.

Att hjälpa hunden till och från parkringen

Det kan vara trång på parkeringen under tävlingar

Eftersom Aron är en känslig hund som är nervös i nya miljöer, osäker på andra hundar och okända människor var denna tävlingsmiljön extra tuff för honom. Parkeringen var på en åker där bilarna stod trångt i flera rader. Som tur var fanns det en ledig plats längst ut på kanten så att jag och Aron slapp stå i mitten. En av Arons största triggers är hundar som skäller i bilar. Han har blivit överraskad flera gånger och är på spänn bara han känner en bil som luktar annan hund eller har bakluckan öppen. Tack vare att vi fick en plats längst ut slapp vi tränga oss förbi parkerade bilar och kunde gå runt parkeringen istället och skvallerträna på bilarna. Det blir lite krångligare och längre att gå, men hellre det än att Aron ska bli stressad och gå upp i varv direkt han hoppar ur bilen.

Det fanns bara en väg till tävlingsplatsen och det var en grusväg med åkrar med högt gräs på båda sidor. Det är trångt även för hundar som inte är reaktiva. Många hundar blev uppspelta och drog antingen mot mötande hundar eller förbi för att komma bort. Längs den här vägen bevittnade jag många onödiga ryck i kopplet, men några få människor valde att istället prata med sin hund, avleda med godis/leksak eller kliva ut i höggräset. De hundarna var inte lika stressade som de som tvingades in i möten med kort koppel var en tanke som återigen slog mig. Jag var glad att jag denna tävlingen hade ett sätt att uppmuntra de ägare som faktiskt jobbade med sin hund och inte emot den! Mer om det senare ;)

DINOS – Dogs In Need Of Space

Aron en gul hund a.k.a. DINOS som behöver utrymme

Väl inne på tävlingsområdet var det ännu trängre med nervösa och spända hundförare både med och utan hund. Här hjälpte det gula bandet mig och Aron mycket. Gult band används inom Nosework för att märka ut de hundar som är DINOS = Dogs in need of space. Det kan vara av olika anledningar och behöver inte betyda att den gula hunden är aggressiv. De andra medtävlandena såg att vi kom och hjälpte oss att få utrymme. Eftersom Aron är känslig kan inte jag höja rösten och göra mig hörd, utan jag behöver hjälp från både medtävlande och funktionärer med att meddela att en gul hund behöver komma förbi och fram. Hjälp fick vi och det är jag oerhört tacksam för! Varmt tack alla medtävlande på Midnattsnosen för visad hänsyn!

SSE – Särskilt samspelt ekipage

Inne på sökområdena hade Aron inga problem alls att koncentrera sig på sin uppgift, att söka eukalyptus. Han var taggad, glad och fick kommentaren Stor söklust flera gånger. Under helgen fick jag även kommentaren “Kvällens snyggaste koppelhantering” och utmärkelsen ”Särskilt samspelt ekipage” på tre av söken vilket jag är stolt över! Får man SSE på alla fyra sök under en tävling får man ett diplom. Mitt mål är att alltid jobba tillsammans med Aron, vara lyhörd på hans signaler och ha roligt när vi tävlar. Efter våra sök på väg från sökområdet får man alltid frågan ”Hur gick det?”. Och jag svarade likadant varje gång: ”Det gick jättebra! Han var superduktig!”. Sedan att vi inte blev godkända på alla sök pga felmarkering eller att tiden gått ut är inte alls lika viktigt. Aron kunde arbeta på trots alla störningar till och från söken och vi hade jättekul tillsammans, det är det viktiga!

Etolog Anna-Maria Svedberg med sin gula hund Aron på Noseworktävling

Etologicas Utmärkelse REKO Hundförare

I mitt förra inlägg om nosework belyste jag skillnaden i betmötandet och hanteringen av hunden under jämfört med innan eller efter söken. Under söken står det i reglerna att man ska vara positiv och att korrigeringar, ryck i kopplet och andra bestraffningar inte är tillåtet. Och det är de flesta väldigt duktiga på att följa när man arbetar, för att sedan efter söket återgå till att använda korrigeringar och bestraffningar. Det är anledningen till att jag denna gången frågade arrangören om jag fick sponsra med en utmärkelse till tävlingens REKO Hundförare, vilket Sollefteå Brukshundklubb inte hade något emot. REKO står för Relation, Empati, Kunskap/Kommunikation och Omtanke.

På fredagstävlingen var det fick Eva med kinesiska nakenhunden Lilly som fick Etologicas Utmärkelse REKO Hundförare med motiveringen:

Eva och Lilly var mycket samspelta. Eva gav hela kvällen Lilly det stöd hon behövde för att kunna hantera möten och väntan mellan söken. De var på tävlingen tillsammans och Eva var mycket lyhörd på Lilly även när hon samtalade med andra medtävlanden. Lilly fick trygghet i famnen eller vila i bilen med sällskap och det var en fröjd att se dem tillsammans!

På lördagstävlingen var det Michaela med cockern Cesar som fick Etologicas Utmärkelse REKO Hundförare med motiveringen:

Michaela använde sig uteslutande av belöningsbaserade metoder och var mycket lyhörd på Cesars signaler. Med hjälp av mjukost och uppmuntrande ord kunde Cesar hantera den påfrestande tävlingsmiljön. Hans matte hade hela tiden ett öga på hans välmående och omgivningen även när hon samtalde med andra medtävlanden. Utöver detta visade Michaela stor hänsyn till gula hundar och gav dem den hjälp de behövde. En förare väl värd utmärkelsen REKO Hundförare!

Nu får vi se när jag och Aron kommer ut på tävling nästa gång. Innan dess har jag fyllt på med erfarenheter av att vara domarsekriterare på minst en tävling. I helgen hjälpte jag nämligen domaren Åsa Tova Bergh och fick bevittna närmare 100 inomhussök! Vem vet, kanske ser ni mig på noseworktävlingen Nordnosen den 12-13 augusti.

Nej – Det förbjudna ordet?

Får man aldrig säga Nej till hunden? Hur vet den då att den gör fel? Och du kan ju inte bara ignorera hunden när den gör något förbjudet, äter något farligt eller sticker efter en katt?

Belöningsbaserad träning eller REKO-hantering (Respekt, Empati, Kommunikation/Kunskap och Omtanke) handlar inte om att man inte får säga Nej till sin hund. Det handlar om att man så långt det går förebygger att man inte hamnar i situationer där man behöver säga Nej till hunden.

Belöningsbaserad träning handlar också om hur man just belönar fram önskade beteenden. Man kan faktiskt lära in vad Nej betyder med belöningsbaserade metoder. Nej = Sluta det du gör, ta kontakt med mig och du får en megabelöning eller info om vad du ska göra istället! Man ökar successivt svårigheten för att kunna använda det som brytord i kritiska situationer.

Det jag tror folk ofta funderar över är egentligen inte själva ordet Nej, utan hur man bryter hunden i situationer där den (enligt oss) gör fel. 

Min hund drog ned mig i ett dike i helgen. Det låg en katt och tryckte som varken jag eller Aron sett, och precis när jag ska gå över vägen flyger jag baklänges ned i diket. Jag blev rädd, frustrerad och arg plus att jag inte var på bästa humör innan det hände heller. Jag önskar att jag kunde säga att jag var helt REKO i den situationen och inte lät det gå ut över Aron. Men så balanserad var jag inte.

Jag tog tag i Aron och röt något i stil med “Vad sysslar du med?!”. Han pep till och sjönk ihop, och jag kom på vad jag själv sysslade med. Jag släppte honom, sa “Kom, nu går vi hem!” och sedan gick vi in. Han var påverkad av mitt utbrott och jag hade dåligt samvete. Jag hade inte lugnat ned mig själv än och hade ont lite över allt. Jag gick in till badrummet och stängde dörren. Kollade efter om jag fått något sår, men det hade jag som tur var inte, bara blåmärken.

När jag lugnat ned mig gick jag in till köket där Aron lagt sig på golvet. Jag satte mig på golvet en bit ifrån honom med ryggen till. Eftersom jag kände att han var avvaktande mot mig ville jag inte tränga mig på honom utan ge honom möjlighet att ta kontakt med mig om han ville (Respekt och Empati). Han kom direkt fram och slickade mig i ansiktet. Han “fjäskade in sig” och visade att han var snäll och bara ville vara min vän . Jag klappade honom och bad om ursäkt (i hopp om att han skulle känna att jag inte var arg på honom och för mig egen skull) och sedan myste vi på golvet ett tag (Kommunikation och Omtanke). Aron var sitt vanliga jag igen och jag kände mig lugnare (tack oxytocin!) och kunde börja reflektera. Vad hände egentligen? Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Vad gjorde jag bra?

 

Att vara REKO-hundmänniska är en strävan att samarbeta med hunden så långt det går.

REKO är ett synsätt och förhållningssätt som man försöker tillämpa i allt umgänge med hundar (och andra djur). Man tar avstånd från korrigeringar och bestraffningar, och tränar förebyggande/rehabiliterande. Men livet är livet och ger oss prövningar. Vi kan inte planera allt in i minsta detalj. Ibland händer saker, som att det ligger en katt i ett dike.

Jag har tränat skvallerträning på katter länge, när Aron har sett en katt har jag klickat och belönat honom. Sedan har han kopplat katt=godis hos matte och själv tagit kontakt med mig när han sett en katt. Katten i diket var inget jag kunnat förutse, och både jag och Aron blev överraskade. Jag korrigerade och bestraffade Aron, men han kopplade inte det till katten. Han kopplade det till mig. Nästa promenad var han väldigt försiktig med att dra i kopplet och hade svårt att slappna av. Det är det som bestraffningar och korrigeringar gör, hunden blir rädd för själva bestraffningen men kopplar det inte till beteendet.

Visst, kanske kommer Aron att tveka nästa gång det ligger en katt i ett dike. Men varför tvekar han? Vilken känsla känner han? Osäkerhet och rädsla för att matte kommer bli arg? Är det värt det? Är det den relationen jag vill ha med min trognaste vän?

Det är lätt att vara efterklok. Det jag hade kunnat göra annorlunda är att inte låta min rädsla/ilska/frustration gå ut över Aron. Andra gånger jag ramlat har jag börjat leka med honom, det hade nog funkat den här gången också. Jag hade kunnat stanna kvar där i diket och skvallertränat på katten. Jag hade kunnat be Aron göra tricks. Eller så hade jag bara rest mig upp, torkat av mig och gått hem som att inget hänt ifall jag sett att Aron inte tagit åt sig av fallet. Beteendet var brutet, han försökte inte sticka efter katten längre och det är ju det som Nej egentligen betyder. Sluta med det där och ta kontakt med mig.

Jag brukar kalla situationer som uppstår där man MÅSTE bryta hunden för brandsläckning. Det gäller att snabbt släcka branden för att minska skadan och hindra att den sprider sig.

Det som är viktigt i de situationerna är vad du gör EFTER brandsläckningen. Hur du hjälper hunden (och dig själv) att släppa det som hänt och gå vidare. Att du reflekterar över hur det kom sig att ni hamnade mitt i branden och hur du gör för att förebygga bränder i framtiden.

Det finns olika sätt att släcka bränder på. Ibland är det att fysiskt ta tag i hunden, släpa bort den från situationen eller att bryta den med rösten. Att bli arg på sin hund släcker dock inte bränderna helt. Branden kommer att ligga och pyra. Glöden behöver bara lite extra syre för att blossa upp till stora lågor igen (dvs. nästa hund, cyklist, katt som kommer förbi kommer tända elden igen). Därför är det viktigt att veta vad du kan göra efter släckningen, hur du hjälper hunden att varva ned och släppa det som hände.

NEJ är inte förbjudet men ska förutom vid träning av brytord bara användas i yttersta nödfall, när det i princip är frågan om liv eller död. Hamnar man i en situation där hunden gör fel är det vi som tränare som misslyckats och utsatt hunden för mer än den kan hantera. Det kommer att hända, och då är det bra att man har en plan för brandsläckning och kan lägga upp en ny träningsplan för att kunna hantera liknande situationer i framtiden.

 

 

 

När kan jag sluta rycka i kopplet?…

… är en fråga jag aldrig har hört någon ställa. En fråga som jag ofta hör däremot är: När kan jag sluta belöna? Mitt svar på den frågan är: ”Aldrig!”. Däremot kan du minska belöningen och belöna mer sällan, samt byta ut belöningen (ofta godis) mot muntligt beröm. Om hunden slutar visa det önskade beteendet får du belöna mer igen.

Tänk om din chef en dag kom till dig och sa: ”Nu har du jobbat här i flera år så nu tycker jag att du kan dina arbetsuppgifter och du får arbeta utan lön i fortsättningen”. Skulle du blir mer eller mindre motiverad att gå till jobbet då? Visst, man ska inte jämföra hundar med människor, men principen är densamma. Alla varelser blir motiverade att göra det som de blir belönade för, oavsett om de har två, fyra eller fler ben! Även fiskar som inte har några ben alls blir motiverade att spela basket om de blir belönade för det. Hundar kan till och med vänta upp till 15 minuter för att få en godare belöning än den som erbjuds! Den nivå av självbehärskning har även barn, schimpanser och papegojor (Brucks et al. 2017).

Förhoppningsvis är det inte bara pengarna som gör att vi vill gå till jobbet. Trevliga arbetskamrater (ink. chefen), lagom mängd krav/ansvar som vi känner att vi kan hantera och utvecklande arbetsuppgifter kan vara mer värt än lönen vi får. Detsamma gäller för hunden. När hunden lärt sig att t.ex. gå fint i kopplet kan ett röstberöm istället för godis vara tillräckligt för att fortsätta. Men ett beröm som man inte kan koppla till något positivt är inget beröm. Några av er vet att jag spelar bandy på min fritid. Vissa träningar kan man känna att allt man gör blir fel. Om tränaren då kommer och säger ”Vad bra du var på träningen idag!” kommer jag inte att uppleva det som ett beröm. Om tränaren istället säger ”Vilken bra passning till Lotta du slog!” kommer jag kunna koppla när och var jag gjorde rätt, och kan även minnas känslan av den där lyckade passningen. Samma kan man överföra till hunden! För att berömmet ”Vad duktigt du är som går fint” ska uppmuntra hunden att fortsätta att gå fint behöver den kunna koppla beteendet den får beröm för till tidigare belöningar. Hunden ska alltså kunna koppla ihop ”Bra!” med känsla av att vara duktig.

Men vad är då beröm för hunden? Hur uppfattar den det vi säger? Forskning har visat att hundar kan skilja på känslan bakom ett kommando, och lyssnar bättre på kommandon som sägs med positiva känslor. Hundar lyssnar också bättre på ljusa röster än mörka. Ljusa röster uppmuntrar även rörelse hos hunden till skillnad mot mörka/dova röster vilket får hunden att sluta röra sig (Millis et al. 2005). Alltså behöver man även ha i åtanke på när och hur man berömmer hunden med rösten. Fukuzawa & Hayashi (2013) fann även  att hundar lär sig snabbare vid godisbelöning än vid enbart beröm eller att bli klappad. Däremot avtog skillnaden senare under träningen när hunden lärt sig uppgiften, då var beröm (”God boy/girl!” med ljus och glad röst) lika mycket belönande som godis.

Därför ska man belöna så mycket som möjligt tills man ser att hunden vet vad den får belöning för. Då  kan man börja dra ut på tiden mellan belöningarna och byta ut belöningen till beröm, men ibland överraska hunden med extra godisbelöning för att den gör rätt. Om man märker att hunden t.ex. börjar dra mer i kopplet igen får man fundera över om man belönat tillräckligt ofta, och med rätt timing (alltså när hunden  gör rätt). Naturligtvis finns det individuella preferenser. Några hundar gör vad som helst för uppmuntrande ord. Andra hundar vill istället ha bra betalt för att jobba, och nöjer sig inte med några torra leversnittar eller tomma ord…

Så, sluta att rycka i kopplet! Bestraffning är ingen effektiv inlärningsmetod och har massa negativa konsekvenser på hundens nacke och inte minst på er relation. Belöna och beröm din hund när den gör rätt istället och se till att den får betalt för sitt arbete!

Elin berömmer Zacke under Etologicas Chillakurs sommaren 2016. Foto: Anna-Maria Svedberg

Källor:

Brucks D, Soliani M, Range F & Marshall-Pescini S. 2017. Reward type and behavioural patterns predict dogs’ success in a delay of gratification paradigm. Scientific Reports 7, Article number: 42459
http://www.nature.com/articles/srep42459#methods

Fukuzawa M, Hayashi N. 2013. Comparison of 3 different reinforcements of learning in dogs (Canis familiaris). Journal of Veterinary Behavior 8, 221-224

Mills, D.S., Fukuzawa, M., Cooper, J.J., 2005. The effect of emotional content of verbal commands on the response of dogs (Canis familiaris). Current Issues and Research in Veterinary Behavioural Medicine. Papers presented at the 5th International Veterinary Behaviour Medicine Meeting (IVBM). pp. 217-220.

Blivande assistanshundar – Det ska börjas i tid

Igår hade jag en fantastisk hunddag med trevligt sällskap! Först tränade jag uppletande efter föremål med min egna hund Aron, och sen följde jag med till HUNDra elvan i Näsåker där de har assistanshundsläger. Jag träffade tre valpar och en 1-åring som är under utbildning till assistanshundar.

Är det inte fantastiskt vilken positiv påverkan hundar har på oss människor? Bara av att titta din hund i ögonen utsöndras hormonet oxytocin som är samma hormon som gör att nyblivna mödrar binder an till sin nyfödda unge (På Per Jenens blogg lan du läsa mer om den studien!). Att sen arbeta nära med sin hund som förarna till assistanshundar gör leder till ett otroligt starkt band och ökad livskvalité.

Bara fantasin sätter gränserna till vad en assistanshund kan hjälpa till med för att underlätta vardagen för sin förare. De kan hjälpa till att bära och plocka upp saker, larma vid anfall, öppna och stänga skåp och mycket, mycket mer! Sen kan de även fungera som socialt stöd genom att bara finnas till och vara nära sin förare.

Det ställs stora krav på en assistanshund. De ska klara av att jobba i många olika och nya miljöer och inte störas av alla intryck. Därför är det viktigt att de får bra socialisering och miljöträning redan från början. Den viktigaste tiden är när valpen är mellan 3 och 12 veckor, men man måste anpassa socialiseringen till valpen. Det är viktigt att man håller koll så att valpen får positiva minnen från nya människor, djur och miljöer. Om den blir skrämd kan det minnet vara svårt att sudda ut. Det är även viktigt för valpar att sova mycket vilket man inte får glömma när man tar med den ut på nya äventyr.

På onsdag börjar min kurs i valpfostran och ni kommer att få följa valparnas utveckling här på bloggen! Valparna är från 11 veckor till sex månader gamla, men tills dess får ni nöja er med bilderna från gårdagen :)

 

Vad gör en etolog och en djursjukgymnast? Infokväll 16 april!

Hur kan en etolog och/eller en djursjukgymnast hjälpa dig och din hund?

Välkommen på en informationskväll den 16 april där jag och Ann Timan berättar med om våra yrken och om kommande kurser och aktiviteter.

Funderar du över varför din hund skäller, drar i kopplet eller inte kommer när du ropar? Vill du förbättra samarbetet mellan dig och din hund? Under kvällen kommer jag berätta vad en etolog gör och hur jag kan hjälpa dig! Jag är utbildad inom läran om djurens beteende och de bakomliggande orsakerna och inriktad mot hund.

Vill du veta vad en djursjukgymnast gör, vilka skador som kan förebyggas och bahandlas och vilka behandlingsformer som finns tillgängliga? Djursjukgymnast Ann Timan kommer även informera om friskvård för hund. Ann är sjukgymnast med vidareutbildning inom djursjukgymnastik.

Kommande kurser och aktiviteter: Massage för hund, Doggie Pilates med klickerträning, Klickerträning grund, Gemensamma hundpromenader och Vardagsfostran. Passa på att komma och lyssna och ställ frågor om det du är intresserad av!

Torsdag 16 april, 18.30-20.30
Kusthöjden, Härnösand
Kostnad 50 kr, fika ingår
Betalas med Swish, BG eller kontant. Meddela specialkost och ev. allergi i anmälan till
anna-maria@etologica.se
070-175 73 87

Rädsla för fyrverkerier, skott och/eller åska

Hundar är egna individer med känslor, tankar och idéer. Inte en enda hund är den andra lik, och därför finns det heller ingen metod som funkar på alla hundar! Jag tycker att all hantering av hundar och andra djur ska bygga på empati och omtanke.

Jag är passiv medlem i flera grupper på facebook, där jag med intresse följer de frågeställningar och diskussioner som hundägare har. Väldigt ofta kommer kan man läsa i något inlägg eller kommentar att allt ens hund gör beror på ägaren! Men stämmer verkligen det?

Nu på sista tiden inför nyår har mycket handlat om skotträdsla hos hund. Många är starkt övertygade om att rädsla för fyrverkerier enbart beror på hundägaren. Hunden har blivit rädd då ägaren ömkat eller tyckt synd om hunden när det smällt och därmed bekräftat för hunden att skott/fyrverkerier är farligt.

Det är hur som helst väldigt vanligt att hundar är rädda för åska, skott eller fyrverkerier.  Beteenden som rädda hundar visar är att de gömmer sig, kryper ihop, vandrar av och an, flämtar, söker sig till ägaren, skakar, är väldigt vaksamma och reagerar kraftigt om de blir överraskade/skrämda (Levine et al. 2007).

Om man är på promenad och hunden blir rädd för skott/fyrverkeri drar den ofta hemåt i kopplet eller trycker sig efter hus eller buskage för att söka skydd. Om man hamnar i ett sådant läge med sin hund är det bästa man kan göra att försöka få den att känna sig så trygg som möjligt.  Tyvärr kan jag inte säga exakt vad just du ska göra, för det beror helt på hur din hund reagerar när den blir rädd! Vissa kan man avleda med godis eller lek, andra blir lugna om man bara sätter sig ner ett tag och de får lokalisera var ljudet kommer ifrån eller att det inte kommer fler smällar. Andra hundar får ren och skär panik och vill bara hem.  Jag känner till hundar som är så rädda för fyrverkerier att de kan få krampanfall av stressen och behöver äta lugnande för att klara nyårsafton. Att som ägare till en sådan hund få höra att hundens rädsla beror på en själv är föga hjälpsamt…

Anledningen till att hundar är rädda för skott, fyrverkerier och åska är många. En viss del är genetiskt. Om man t.ex. kollar på Försvarsmaktens tjänstehundsavel har antalet skotträdda hundar minskat genom åren då man aldrig avlat på hundar som visat rädsla för skott. Rädslan kan också vara förvärvad. Det vill säga att den beror på miljön. Om något obehagligt hänt samtidigt som ett högt ljud kan hunden bli skotträdd trots att den inte varit det från början. En annan vanlig orsak till att hundar blivit skotträdd är öroninflammation eller annan smärta.

Men det går att vänja hunden vid fyrverkerier, åska eller skott! Man måste dock påbörja träningen långt innan nyår eller andra årstider då t.ex. fyrverkerier avfyras. Det mest effektiva sättet att vänja hundar vid ljud de är rädda för är att spela in ljudet och spela det på låg volym som man successivt ökar över tid. Minst en månad brukar krävas för att se resultat.  Det är dock viktigt att man lägger upp tillväjningen på rätt sätt för att inte förvärra rädslan!

Kontakta mig om du vill boka in en beteenerådgivning med din skotträdda hund!

Källa:
Levine, Ramos & Mills. 2007. A prospective study of two self-help CD based desensitization and counter-conditioning programmes with the use of Dog Appeasing Pheromone for the treatment of firework fears in dogs (Canis familiaris). Applied Animal Behaviour Science 105:311–329

 

 

 

Hundar som skäller

En forskare som heter Beaver såg i en studie att 35 % av hundägarna han frågade om olika beteenden hos deras hundar upplevde att hundens skällande var ett problem. Det är alltså vanligt att ägare till hundar tycker det är jobbigt när deras hundar skäller.

Skall hos hundar är ett område som inte fått så stor uppmärksamhet inom forskningen. Ända in på 90-talet ansåg vissa att hundarnas skall saknade betydelse för kommunikationen. Den slutsatsen drog man eftersom hunden, till skillnad från vargen, skäller i nästan vilken situation som helst. Vargen skäller oftast i två situationer, för att tala om för flockmedlemmarna att den upptäckt något eller när den vaktar sitt revir. Istället för att skälla använder sig vargen av andra typer av vokaliseringar som morrningar, yl och gnäll. Endast 2.3% av vargens vokaliseringar består av skall. Hundar däremot kan skälla i flera timmar åt gången!

Dr. Sophia Yin, som jag var på workshop med i maj och som tragiskt gick bort i september, började forska på olika hundars skall år 2002. Hon fann att hundarna använde olika typer av skall i tre olika situationer. Situationerna hon undersökte var lek, när det ringde på dörren samt när hunden blev instängd i ett rum. Skallen skiljde sig i hur många gånger hundarna skällde, hur länge de skällde samt om skallet var dovt eller ljust. En annan studie har sedan visat att människor, oberoende av tidigare erfarenhet av hundar, kan tala om varför en hund skäller efter att ha lyssnat på uppspelningar av olika hundar som lek, varit instängd eller vaktat.

Hundar som leker har annan typ av skall än hundar som vaktar eller är instängda. Foto: Anna-Maria Svedberg

Hundar som leker har annan typ av skall än hundar som vaktar eller är instängda. Foto: Anna-Maria Svedberg

Flera hundägare har sökt min hjälp för att få reda på varför deras hund skäller och hur de kan hantera det. De flesta hundar jag träffat har skällt på grund av osäkerhet och frustration eftersom de inte riktigt vetat hur de ska hantera den mötande hunden, människan med mera. Frustrationen kommer från att sättet de vill hantera mötet på inte är möjligt på grund av t.ex. kort koppel. En av hundarna jag träffat skällde och larmade för minst ljud den hörde på grund av att den lärt sig att den på det viset fick uppmärksamhet av ägarna och en hund har skällde av ren rädsla. Förutom att dessa hundägare kontaktat mig för att få hjälp med sin hunds skällande har de en till sak gemensamt, nämligen stressen de känner över vad andra tycker och tänker när deras hund sätter igång och skäller. De blir själva stressade och vet inte hur de ska få hunden att sluta skälla.

Flera av dem har även berättat om incidenter som hänt när deras hund skällt på andra hundar eller människor. Jag kan förstå att man kan bli irriterad och frustread om man möter en skällande hund. Jag kan också förstå att man kan bli rädd om man möter en hund som skäller. Men det jag inte kan förstå är hur man kan slå med gångstavar, rycka kopplet ur handen på ägaren eller sparka mot en hund som skäller. På vilket sätt gör det situationen bättre? Oftast har man ingen aning om vad den skällande hunden har i bagaget, vad den varit med om eller varför den skäller. Mitt tips är att om du möter en hund som skäller, ge den lite mer utrymme genom att gå i en båge istället för rakt emot och undvik att titta rakt på hunden. Har du en hund som skäller kan du också testa att gå i bågar och ta ut avstånd, men kontakta gärna mig om du vill lägga upp en plan som passar just dig och din hund!

Vad vill jag då säga med det här inlägget om hundars skällande?

  • Hundar skäller av en anledning
  • Om vi förstår varför hunden skäller kan vi mer effektivt visa den andra sätt att hanera situationen på
  • Om vi vet hur vi kan hjälpa hunden att välja andra beteenden än att skälla blir vi själva lugnare
  • Om du möter en skällande hund, undvik att gå rakt emot! Du vet inte varför hunden skäller och kan göra det värre

Källor:

Beaver, B. 1994. Owner complaints about canine behavior. Journal of the American Veterinary Medical Association, 204, 1953-1955.

Yin, S. 2002. A new perspective on barking in dogs (Canis familiaris). Journal of comparative psychology, Vol. 116, nr. 2, 189-193

Yin, S. & McCowan, B. 2004. Barking in domestic dogs: context specificity and individual identification. Animal Behaviour, 2004, 68, 343-355