Kategoriarkiv: Uttalanden

Blandras eller renras?

Blandrasig eller renrasig hund? Det är den eviga debatten!

Idag har debatten blossat upp ännu mer eftersom fler och fler skaffar hund på grund av Covid-19. Även kronprinsessan Victoria har skaffat valp i dagarna, en sk. cavapoo som kallas Rio.  Valet av kronprinsessans hund har dock lett till många upprörda röster.  Varför då? Spelar det någon roll om man skaffar en renrasig hund, eller en blandras?
 
Ökad efterfrågan
Både i Sverige och på Irland märks det att efterfrågan på valpar har ökat och att det ofta är kö hos uppfödarna, och även hos hundstallen. Det många blivit upprörda över är att familjer betalar flera tiotustentals kronor för att köpa “blandraser”. Raser som cavapoo (cavalier och pudel), labradoodle (labrador och pudel), pomsky (pomerian och husky) är blandningar av två olika renrasiga hundar och inte godkända raser av kennelklubbarna. De har inga stamtavlor och det blir svårt att följa ursprung och olika sjukdomar som är vanliga inom raserna. Priset på t.ex. cavapoo ligger ofta mellan 30 00 – 40 000 kr. En renrasig pudel kostar 15 000 – 20 000 kr (enligt SKK). En blandras från ett hundhem kosta ofta 5 000-9 0000 kr.
 
 

Min ställning är att oavsett om det är en hund med eller utan stamtavla är den unik. Alla hundar är lika mycket värda och förtjänar kärlek och förståelse.

Alla hundar är lika mycket värda
Självklart styr generna mycket av vilka egenskaper hunden får. Pudel må anses vara en av de intelligenta/lättlärda raserna, men i älgskogen skulle den inte vara så duktig!
En hund med flera raser i sig kan vara svårare att förutse hur den kommer bete sig om den t.ex. stöter på en älg. Men samtidigt finns det älghundar som inte tycker om att jaga älg 🤷🏼‍♀️
Vi måste alltid lära känna hunden vi har framför oss, just den individens erfarenheter, egenskaper och personlighet!
Jag är engagerad både i Svenska Kennelklubben som beskrivare för Beteende och Personlighetsbeskrivning Hund (där även blandisar är välkomna) så väl som organisationen Hundar Utan Hem. Jag älskar alla hundar, oavsett var de kommer ifrån och om de har en stamtavla eller inte!

Nya inlägg är på ingång!

Varje gång jag tänkt skriva ett nytt blogginlägg påminns jag om hur länge sedan det var jag skrev sist. Ni som följer Etologica på Facebook och Instagram har som tur är fått tagit del av min verksamhet, mina funderingar och en del råd där. 

Jag har lätt att snabbt skriva ihop saker på sociala medier, för det kan jag göra i studen, precis där jag är. Det är anledningen till att jag inte skrivit längre och djupare inlägg här på hemsidan på länge. Jag behöver avsätta tid för att sätta mig vid datorn, logga in på hemsidan och sedan skriva något klokt och genomtänkt. Här kommer prestationsångesten in. För här känns allt så permanent, och därför behöver det vara högre kvalitét än på sociala medier. 

Och ja, det är viktigt med källhänvisningar och att det man delar med sig av är sant och riktigt. Det är jag noga med på sociala medier, så egentligen är det ju inget jag behöver oroa mig för här. Då går upp för mig att anledningen till att jag inte kommit igång med skrivandet igen är för att jag vill uttrycka mer av mina åsikter. Och när man gör det kommer man stöta på de som inte håller med mig. Och jag gillar inte konflikter… 

Men som några andra egna företagare sa under en utbildning jag går just nu:

Om jag inte delar med mig av min unika kompetens, erfarenheter och personlighet. Hur ska då mina äkta kunder hitta mig? De som är nyfikna, öppna och inne på samma bana som mig. De som jag verkligen vill hjälpa och ha som kunder? 

På sista tiden har hundägare hittat till mig på grund av mina gamla inlägg. Så nu tänkte jag att jag helt enkelt fortsätter att bygga på dem genom att göra uppföljningar eller fördjupningar. Jag hoppas att ni kommer finna det intressant och att det kommer hjälpa mig att komma ur min blogg-blockering!

Bara genom att tala om för någon att jag ska göra något ökar sannolikheten för att jag faktiskt ska göra det. Så det är är första steget, ha tålamod så kommer nya inlägg publiceras mer eller mindre regelbundet! 

 

En reaktiv hund på Nose Work-tävling

En reaktiv hund på Nose Work-tävling

Igår debuterade jag och min reaktiva hund Aron, som är osäker på andra hundar och människor samt lättstressad, i tävlingsgrenen Nose Work. I nose work söker hunden efter och markerar eukalyptus, lagerblad och lavendel i fyra olika moment. Mer info om nose work hittar du på www.snwk.se.

På Svenska Nose Work Klubbens hemsida kan man även läsa att värdegrunden för nose work är:

”Nose Work utgår från värderingar om mångfald, säkerhet och hundens psykiska och fysiska hälsa. Sporten är uttryckligen till för alla hundar, oavsett ras och storlek. Även reaktiva hundar tillåts tävla. Stor vikt läggs på säkerhet och att ingen hund (eller förare) ska komma till skada av annan människa, hund eller sökmiljö. Förutom att sporten i sig själv kan ses som ett sätt att ge hunden mental och fysisk stimulans, utgår sporten från att all inlärning sker genom att förstärka önskvärda beteenden hos hunden. Det övergripande målet är att det ska vara säkert och kul för samtliga inblandade.”

Man kan även läsa att:

”Under tävling är det ditt ansvar att hålla avstånd till andra hundar (minst 2 meter).  Detta gäller samtliga hundar. Om du har en hund som behöver mer avstånd kan du välja att bära ett gult band som signalerar till andra förare att du och din hund behöver extra mycket utrymme.”

Nose work – till för alla

Aron efter godkänt doftprov Eukalyptus och Lagerblad i Nose Work. Foto: Anna-Maria Svedberg

 

Jag och Aron har tränat många olika grenar under åren som lydnad, bruks (personspår, personsök, uppletande), rallylydnad och agility. Vi har dock inte kunnat tävla eftersom tävlingsmiljön varit för svår för oss. Det blir många hundar på litet område, och oftast visas det ingen hänsyn till hundar som behöver mer utrymme för att ta sig till och från tävlingsområdet. För att inte tala om vissa moment som är extra krävande för reaktiva hundar, t.ex. platsliggning i grupp och att man i högre klasser inte har hunden kopplad.

I nose work är alltså värdegrunden att alla hundar ska kunna tävla och att man bör hålla avstånd (minst 2 meter till varandra) när man väntar på sin tur. Det är också viktigt att träningen bygger på REKO-metoder (Respekt, Empati, Kommunikation och Omtanke) utan bestraffningar och korrigeringar. En sport helt i min smak med andra ord! Och vikigast av allt, Aron älskar att träna nose work!

Reaktiv hund på tävling

Aron hade gula band för att visa att han behöver extra utrymme och jag hittade bra parkering nära sökområdet men inte mitt i smeten av andra bilar. Hundar som skäller i bilar är nämligen en av Arons största triggers! Han tycker det är väldigt obehagligt och går in i försvar direkt om vi hamnar för nära. Ett sånt stresspåslag tar tid att avta och inget jag vill utsätta honom för. Speciellt innan vi ska jobba.

Aron med gula band som visar att han behöver extra utrymme. Foto: Anna-Maria Svedberg

Till och från sökområdet visade medtävlande stor hänsyn till oss. ”Nu är det Arons tur, backa undan och flytta på hunden så han kan gå in ostört” hörde jag någon säga. Och det gjorde alla! Aron var inställd på att få jobba, ignorerade publiken och andra hundar och hade fullt fokus på att komma in i sökområdet. Att söka var inga problem, och när vi gick tillbaka till bilen flyttade de medtävlande på sig igen och Aron hade fokus på att gå till bilen, men visade stolt upp sin leksak också.

Hundar med gult band behöver mer utrymme

Det som var lite bökigare var att ta sig ut på rastningar medan vi väntade på vår tur. Vi höll oss till utkanten och lyckades hitta bra vägar att gå från och till bilen. Det gula bandet visade att Aron behöver mer utrymme och det accepterades. Dock är det jag som är ansvarig för att hjälpa min hund och ge honom det utrymme han behöver för att känna sig lugn och trygg, det är inget jag kan kräva att alla andra ska göra. Hänsyn kan dock alla visa, oavsett om andra hunden har gult band eller inte. De andra vill troligen undvika att deras hund ska råka ut för något obehagligt också.

Någon gång fick jag be en medtävlande att flytta på sig för att jag skulle kunna ta mig sista biten till min bil, och det gjorde hen utan att fråga varför (vilket annars är väldigt vanligt). Jag tackade så klart för hjälpen, för återigen kan jag inte kräva att alla andra ska undvika oss och att jag ska kunna gå rakt fram. Det är mitt ansvar att hjälpa min hund, ibland genom att fråga om mer utrymme. Men det gula bandet förenklar allt, och jag slipper förklara varför jag ber andra att flytta sig.

REKO-metoder har hjälpt Aron att klara tävlingsmiljön

Aron var otroligt duktig och klarade tävlingsmiljön överraskande bra igår! År av nötande med belöningsbaserade metoder, förstärkning av lugnande signaler och BAT-träning har verkligen gett resultat. Inte ett enda utfall under tävlingsdagen! En halv låsning på annan hund där jag fick locka med mig honom, det var allt. Andra hundar skällde på honom, han var påväg att svara upp men valde att nosa i backen istället. Precis de valen jag vill att han ska kunna göra i sådana situationer, som inte alls varit möjligt tidigare. Han valde själv att gå i bågar och ta ut avstånd och sökte hjälp från mig när det blev för trångt. Jag är väldigt stolt och imponerad över hur långt jag och Aron kommit! Tävlingsresultaten är inte det viktigaste (men vi kom fyra på behållarsöket), utan känslan och samarbetet jag känner med min hund är det som verkligen betyder något!

Skillnad i hundhantering på och utanför sökområdet

Igår såg jag tyvärr flera hundar som inte blev REKO-behandlade under väntan på sin tur. Två-meters rekommendationen för hundar utan gula band följdes inte och många hundar blev bestraffade för att de ville hälsa (i vissa fall bara tittade) på de andra hundarna. Attityden ”HÄR SKA VI GÅ” är fortfarande stark hos många hundmänniskor. Man vill gå rakt fram och rakt emot andra hundar och människor och kräver att sin egna hund bara ska gilla och acceptera läget. Jag säger inte att hundarna ska få hälsa på alla andra och gå hur de vill, men det gör riktigt ont i mig när jag ser alla korrigeringar hundarna måste utstå bara för att ägaren inte är lyhörd på sin hund. Jag förstår att man vill kunna stå och prata med de andra medtävlande, men ofta kräver man då att sin egen hund bara ska finnas. Börjar den nosa på backen, ryck i kopplet! Hälsar på en annan människa, ryck i kopplet! Tittar på en annan hund, NEJ och ryck i kopplet… Hur ska hunden veta vad den FÅR göra? Hundarna får utstå mycket orättvis behandling utanför sökområdet.

Införa utmärkelse för REKO-hantering innan och efter sök?

I nose work får man inte avända halsband med strypfunktion eller selar som klämmer åt i armhålorna, men ändå är det tillåtet att ha helstyp på hundarna utan för sökområdet. Om man nu valt att tävla i en gren som bygger på glädje, samarbete och belöningsbaserade träningsmetoder, varför vill man då tillfoga smärta och obehag till sin hund utanför tävligen? Skulle man införa någon typ av utmärkelse för hur man hanterar hunden innan och efter söken? Är det vad som krävs för att väcka förståelse för att vi hela tiden bör samarbeta med våra hundar och inte tillföra obehag? Jag hörde flera gånger under gårdagen ord som pli, lydnad, lägga på rygg, för hård för mig och tydlig ledare. Ord som verkar helt naturliga för folk att använda när de pratar om sin eller andra hundar. Tänk om de orden skulle bytas ut mot samarbete, förståelse och lyhördhet? Inte bara under träning utan för all tid vi umgås med våra hundar?

Nose work ÄR för alla!

Nose work är ändå en aktivitet för alla hundar och övervägande av de som sysslar med sporten är REKO, men det finns rum för utveckling. Med tanke på att nose work är en väldigt ung hundsoprt är jag impomerad över hur stor genomslagskraft den har fått och hur snabbt den växt! En hundsport som jag verkligen saknat, som tagit rallylydnadnadens REKO-tänk ett steg längre och sätter hundens behov i första hand.

Aron markerar eukalyptus under nose work träning. Foto Anna-Maria Svedberg

Vikten av att hunden får vara hund och katten vara katt

Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst, men bara för att belysa ämnet börjar jag med ett inledande inlägg som förhoppningsvis kommer väcka tankar hos er som läser.

Den senaste veckan har jag varit skadad och inte kunnat aktivera mina sällskapsdjur lika mycket som jag brukar. Om man har en bra nivå på vardagsaktiveringen i vanliga fall ska det dock inte gör speciellt mycket med några dagars lugn och ro. Min hund Aron, en belgisk vallhund av varianten tervueren, har tagit det rikigt bra och nöjt sig med kortare promenader och trickträning och godisletande inomhus. Den yngsta innekatten Wille har däremot inte fått sin dagliga koppelpromenad och lite mindre lek än vanligt och därför blivit rastlös och pratig.

Ofta när jag berättar att jag har en belgisk vallhund blir följdfrågan: Får han valla? Och ofta när jag berättar att jag också har innekatter blir följdfrågan: Får de inte springa ute? Det finns de som har bestämda åsikter om att t.ex. en vall- eller jakthund måste få valla eller jaga, och att katter ska springa lösa ute och jaga möss eller fåglar.  Som ni kanske redan antagit håller inte jag helt och hållet med om det. Det som däremot är oerhört viktigt är att både hundar och katter får utlopp för sina naturliga beteenden, och det är ägarens uppgift att tillgodose deras behov för att djuren ska må bra.

Även om vi idag har hundraser med olika användningsområden som vakt, jakt, vallning m.m. skiljer sig den grundläggande biologin mellan de olika raserna väldigt lite. Ett exempel är att alla hundar har överlägset bättre luktsinne än människan. Hundar har mellan 220 miljoner-2 miljarder luktreceptorer (dvs. de sinnesceller som registrerar luktämnen)på en yta som hos schäfern är 150-170 cm2. Människan har 12-40 miljoner luktreceptorer på en yta som är ca 5 cm2 (Miklosi, 2010). Därför uppmuntrar jag hundägare, oavsett ras, att låta deras hundar använda luktsinnet både på promenaderna och för att spåra, söka människor eller leta reda på godis, mat eller föremål ute och inne. De brukar bli väldigt nöjda efter att ha fått använda sitt luktsinne även om det bara är en liten stund. Mängden nosarbete en hund behöver är dock individuellt och rasbundet, vissa raser har mer energi och är mer arbetsvilliga än andra. Men alla raser har som sagt väldigt bra luktsinne som de behöver få använda.

Att fysiskt trötta ut en hund genom långa promenader eller springturer är enligt mig nästan omöjligt. Hundar som vallar eller jagar springer mycket och behöver bra kondition. Men de använder även sina andra sinnen under arbetet. De kanske följer djurens doft eller använder synen och hörseln för lokalisering av förare och djur. Vid spring- eller cykelturer behöver de dock inte använda de sinnena nästan alls.

För att tillgodose en hunds behov måste man därför hitta en bra balans mellan fysisk och mental (där hunden använder hjärnan) aktivering  som just din hund behöver. Det finns massa olika saker man kan träna med sin hund. Bland annat spår, personsök, bevakning, drag,  uppletande av föremål, rallylydnad, träna olika tricks, agility, freestyle, discdog, apportering, rapport  eller tävlingslydnad för att nämna några aktiviteter. Man kan testa lite olika och se vad just du och din hund tycker om att göra tillsammans. Bara för att man tränar behöver inte betyda att man ska tävla eller måste gå kurs, huvudsaken att du och din hund gör något tillsammans och att den får utlopp för sin energi. Men man får inte glömma att hunden även behöver kvalitetstid och tid att bara vara. I dagens samhälle är det inte ovanligt att hundar faktiskt blir överaktiverade, vilket kan visa sig i samma beteenden som om hunden blir underaktiverad!

Det är alltså väldigt viktigt att hunden får vara hund och att katten får vara katt, oberoende ras och användningsområde!

20140703_195046

Belgiska vallhunden Aron och innekatten Wille på promenad. Foto: Anna-Maria Svedberg

Uttalande om den tråkiga händelsen där ett barn i barnvagn blev hundbiten

I lördags inträffade en väldigt hemsk och tragisk händelse här i Härnösand när en hund av någon anledning hoppat på en barnvagn och bitit en 10 månader gammal flicka. Efter att jag läst första artikeln i Tidningen Ångermanland (Artikeln kan du läsa här) reagerade jag på flera saker. För det första kunde man läsa att det var en kamphund som bitit barnet och för det andra att det var oprovocerat. Jag fick möjlighet att komma med ett uttalande om händelsen i Tidningen Ångermanlands nättidning. Jag blev uppringd och intervjuad av journalisten som sammanfattade det så här:

“– Det är jättehemskt och jättetragiskt, säger Anna-Maria Svedberg, etolog med inriktning på hundar, alltså expert på djurens beteende och de bakomliggande orsakerna. Hon bor i Härnösand och hörde talas om händelsen på lördagen. Hon har aldrig hört talas om en liknande händelse och tycker inte bara att det är en sorglig historia för barnet och dess föräldrar.
– Det ger sådana här hundar dåligt rykte. Problemet är att det blir hundens fel. Händelser där den här typen av hundar är inblandade får ofta uppmärksamhet i media.
Hon tror att händelsen hade kunnat undvikas om den personen som rastade hunden hade sett och förutsett vad som skulle ske eftersom hundar visar subtila signaler innan de agerar.
– Alla hundar kan bli farliga. Små har lätt att ta till tänderna, men det ger inte lika stora skador.

Hela artikeln kan du läsa här: Hundattacken har väckt stor uppmärksamhet

Då jag själv inte var på plats kan jag enbart spekulera i hur det hela gått till och det tänker jag inte göra eftersom jag faktiskt inte vet exakt vad som hände. Men jag vill ändå framföra mina tankar.  Hundar, oavsett ras, visar ofta tecken innan sånt här inträffar. Många signalkänsliga hundar har till exempel svårt för ögonkontakt och speciellt små barn brukar titta väldigt intensivt på sådant de är intresserade av. Detta kan utlösa den här typen av beteende hos hunden. Det kan också vara så att hundens lek/jaktinstinkt ledde till beteendet om barnet t.ex. legat ner och viftat med armar eller ben. Då man själv inte varit på plats och bevittnat situationen kan man som sagt bara spekulera. Men oberoende på vad som än utlöste hundens beteende kan man konstatera en sak. Det var inte hundens (eller barnets för den delens) fel! I Sverige har vi strikt hundägaransvar, allt ens hund orsakar är man ansvarig för oavsett ras på hunden. Hur kommer det sig att hunden hamnat i händerna på en påverkad person? Var den personen i fråga informerad om hundens beteende, tidigare erfarenheter med barn och personlighet? Hur stor koll hade den personen på hunden och barnet i den situationen? Alla hundar kan orsaka skada, och det är hundägarens ansvar att se till att hunden inte hamnar i situationer som den inte kan hantera. Det är hundägare, inte rasen, som är problemet. Man vill väldigt snabbt gå ut med att det är en “kamphund” som varit inblandad när något olyckligt händer. Men vad är definitionen av kamphund? Vilka raser kan räknas som kamphundar? Alla hundar kan i fel hundägares händer bli en kamphund! Kamphund är inget en hund föds till, det är något som den (medvetet eller omedvetet) tränats till. Istället för att lägga skulden på hunden (eller rasen) borde man fokusera på att utbilda hundägarna och allmänheten i hundens grundläggande beteende och behov för att förebygga att den här typen av olyckligheter inträffar.