Kategoriarkiv: Valp

Minnen från förr…

Tidigare i veckan fick jag en bild på min hund Aron skickad till mig som var tagen hösten 2009. Det var min etolog-kollega Lovisa Kallerhult  (www.4fota.se) som tagit bilden. När jag tittade på den gjorde det först ont i hjärtat. På bilden är Aron rädd och på gränsen till att fly. Jag hade bara haft honom i tre veckor, precis tagit med honom till Skara där jag skulle börja andra året på Etologi- och Djurskyddsprogrammet vid SLU och hjälpte till med insparken för de nya studenterna. Jag hade inte hunnit ensamträna Aron utan bästa alternativet just då var att han helt enkelt fick följa med. Att från att ha suttit i hundgård på landet med mamma, pappa och kullsyskon utan tillräcklig erfarenhet av nya miljöer, saker eller människor under sina sex första månader i livet till att helt plötsligt stå på egna tassar med en okänd människa (som faktiskt verkade väldigt pålitlig trots allt) och flytta två gånger på tre veckor var inte alls lätt för Aron. Sättet Aron hanterade alla nya situationer han stötte på var att försöka fly undan och undvika. Människors kroppsspråk förstod han sig inte alls på, varför stirrar de, sträcker fram handen, böjer sig över mig och visar tänderna? Idag är han snart sex år och reagerar fortfarande på personer som står med smartpones, kan du gissa varför?

Aron insparken 2009

Lägg märke till svansen mellan benen med tippen upp mot magen, vinkeln mellan frambenen och marken, tyngdpunkten bakåt, öronen vridna och huvudet bortvänt. En rädd hund som är nära till att fly. Foto: Lovisa Kallerhult (www.4fota.se)

 

 

På insparken sa jag till alla att de bara skulle ignorera honom, inte försöka ta kontakt utan bara prata med mig. Det gjorde faktiskt att hans motivation att fly minskade och han kunde istället distrahera sig genom att ha dragkamp med mig eller stå kvar och bara kolla. I början tränade jag mycket stanna/sitt/ligg kvar bara för att bryta hans flyktbeteenden och visa honom andra sätt att hantera situationerna på istället. Hade det varit idag hade jag troligen hanterat hans rädslor annorlunda, men Aron är min första hund och det är alltid lätt att vara efterklok!

I början använde jag mycket lek som avledning från sådant som Aron tyckte var otäckt. Man ser på bilden att han inte släppt det han är rädd för om man tittar på blicken. Foto: Anna-Maria Svedberg

I början använde jag mycket lek som avledning från sådant som Aron tyckte var otäckt. Man ser på bilden att han inte släppt det han är rädd för om man tittar på blicken. Foto: Anna-Maria Svedberg

Bilden Lovisa skickade till mig väckte verkligen en massa minnen av hur Aron betedde sig när jag fick honom. Han vågade inte gå framför mig på promenaderna, förstod inte vad jag sysslade med när jag försökte leka med honom eller kasta saker till honom (fast det listade han ut ganska snabbt!). Svansen åkte in mellan benen och han föröskte fly för det mesta man stöter på i vardagen. Men jag såg tidigt vilken stor arbetslust han hade, hur lekfull han var och att han hade stor nyfikenhet men saknade självförtroendet att ta sig hela vägen fram.

Aron insåg snabbt att det var riktigt roligt att leka med föremål. Foto: Anna-Maria Svedberg

Aron insåg snabbt att det var riktigt roligt att leka med föremål. Foto: Anna-Maria Svedberg

Efter ett tag började smärtan i hjärtat att sakta bytas ut mot en varm, skön känsla inombords istället. Tänk vilken utveckling Aron har gjort och vilken resa han och jag delat! Idag är han framåt, nyfiken och glad. Okända människor vill han fram och nosa på för att sedan undersöka om de möjlitvis har godis i fickan. Alternativ undviker han den sociala pressen genom att börja tugga på en pinne eller lägga pinnen framför fötterna på människan som promt ska hälsa. Perfekt sätt att slippa att de ska komma in i hans kroppszon och kladda på honom! Han är ingen hund som man kan börja klappa direkt (väldigt få människor har fått göra det) men det brukar ta max tio minuter för att Aron ska komma underfund med att inte heller denna människa vill honom något ont.  Hur visar han då att han inte vill bli klappad? Jo han backar undan med låg kroppshålling, morrar och/eller ”muffar” (inga riktiga skall). Om han blir överraskad kan han hoppa framåt med ett morr. Morrande är alltid en avståndsökande signal och något som man inte ska förbjuda hunden att göra! Hunden talar om att det känner sig hotad och vill ha utrymme. Jag brukar se till att Aron får det utrymme han behöver och tala om för personen i fråga vad de ska göra för att Aron ska känna sig trygg. Mina instruktioner varierar från situation till situation men oftast är det att inte titta på honom utan prata med mig istället. Då brukar Aron våga sig fram och nosa och efter det bryr han sig inte om den personen längre. Han accepterar dens närvaro men vill inte fördjupa kontakten, om personen nu inte råkar ha godis i fickan eller något att leka med…

Nu, fem och ett halvt år senare är Aron en mycket mer självsäker herre! Foto: Anna-Maria Svedberg

Nu, fem och ett halvt år senare är Aron en mycket mer självsäker herre! Foto: Anna-Maria Svedberg

Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om Aron och de framsteg (och baksteg) han har gjort, han är min läromästare och jag skulle inte vara där jag är idag om det inte vore för honom! Men det jag nu tillslut vill lyfta fram är kort om etiken i frågan om rädda hundar.  Jag har fått flera kommentarer från personer som sagt att en rädd hund är inget att ha, inte passar in i vårat samhälle och till och med borde avlivas på direkten! Under mitt första år som professionell etolog har jag mött många hundar som varit rädda eller osäkra på olika sätt. Det som ofta kommit upp när jag pratat med ägarna till de hundarna är oron om att behöva avliva hunden på grund av hundens rädsla. Har hunden ett värdigt liv? Hur är det med risken att hundens rädsla ska leda till att den biter någon?

I grund och botten är jag en rättighetsetiker som anser att en handling är rätt om den främjar en individs rättigheter. För mig har alla levande varelser rätt till sitt liv (spindlar så länge de inte lever nära mig även om jag är för rädd för att röra dem…). Eftersom vi människor gjort valet att hålla husdjur är det vår skyldighet att se till att djuren vi håller får ett så värdigt liv som möjligt där de kan utvecklas och utföra sina beteendebehov. Så länge man som ägare är beredd och villig att hjälpa sin hund att finna trygghet, tycker inte jag att det finns någon anledning att avliva hunden. Jag har haft fall där ägaren insett hur mycker tid och engagemang man behövt lägga ner på hunden och fattat beslutet att hunden skulle få det bättre hos någon annan och därför omplacerat den till någon som kan erbjuda bätte boendemiljö för hunden. Andra har trots att det inneburit en del uppoffringar i ens vardag valt att behålla hunden och tillsammans strävat mot att finna trygghet.

Hur är det då med avlivning? Är det etiskt rätt att avliva en rädd hund? Min syn på det kommer jag att ta upp i ett senare inlägg!

Första dagarna och social träning

Nu har valpen varit här i fyra dygn. Det är fortfarande väldigt kort tid, man brukar säga att det tar hela sex månader för en hund att känna sig helt hemma på ett nytt ställe. Valpen kommer troligen få byta namn till Melwin som är enklare att säga än Merlin. Igår fick hur som helst Aron och Melwin gå på sin första gemensamma promenad. Mina föräldrar tog Melwin och jag hade Aron. Anledningen att jag inte gått gemesamt med dem tidigare är för att jag dels ville att Melwin skulle lära känna igen området här och dels för att Aron ska känna sig säkrare med sin nya flockkamrat. En del av er vet att Aron är en osäker hund med en del rädslor. Inomhus känner sig Aron tryggare och är mer avslappnad än ute och därför ville jag först att det skulle fungera med valpen och honom inomhus innan de även ska få umgås ute. Vi tog en kort promenad och i det hela gick det riktigt bra! Dock blev det ett omriktat beteende när en lastbil åkte förbi och Aron blev överraskad samtidigt som han såg Melwin i ögonvrån. Även fast det var lastbilen Aron reagerade på var det Melwin han riktade sitt beteende mot och hoppade mot Melwin som blev rädd. Vi gjorde dock ingen stor sak av det utan gick vidare och sen satte jag mig och hade mysstund med båda två. Aron och Melwin nosade på varandra, Melwin slickade Aron i mungiporna, Aron viftade på svansen och sen gick vi vidare. Aron brukar inte reagera på trafik men hela situationen med den första gemensamma promenaden gjorde att Aron var extra uppspelt och då får han lättare för att reagera på olika saker. Men inne är han väldigt tydlig med sina signaler och det räcker med att han morrar och eventuellt lyfter lite på ena läppen för att valpen ska antingen lämna honom i fred eller lägga sig så nära han får. De kan sova tungt båda två samtidigt med kroppskontakt, vilket jag ser som ett tecken att i grunden finns det trygghet mellan dem.

Melwin har visat lite mer intresse för katten Wille, men Wille är väldigt duktig med honom. En gång har han smällt till Melwin på nosen, men då satt Wille på bordet och Melwin hoppade upp och skulle ta hans svans. En gång sprang Melwin efter Wille som då sprang uppför trappan, men vände halvvägs upp och sprang ner igen. Melwin kan inte vända i trappan så han fortsatte upp, men kan heller inte gå nerför trappan än. Wille kollade upp på honom och gick lugnt tillbaka till sitt klätterträd i vardagsrummet. Var det uträknat tro? Kan katter tänka i de banorna? Katter är smarta, men jag tror det nog mer var slumpen då Wille nog inte vet att valpen inte kan gå nerför trappan än, men det såg väldigt roligt ut!

P1070399P1070390

 

 

 

 

 

 

 

Igår fick Melwin även social träning när mina föräldrars bekanta kom på besök. Han var jätteduktig, hälsade fint och underhöll sig själv sedan med en tom kartong. Senare kom två av mina vänner på besök och hade med sig sele som jag får låna till Melwin medan han växer. Jag föredrar sele framför halsband eftersom det är mer skonsamt med en sele som inte sitter över halsen. Under det besöket låg Melwin och sov hela tiden och mina vänner tyckte jag hade en väldigt lugn valp. De såg inte rycken han fick efteråt då han skulle bita i princip allt han kom ut, och helst våra händer och kläder. Mina tankar om valpars bitande och tuggande kommer jag ta upp i ett annat inlägg!

Idag fick Aron följa med till morfar medan jag och Melwin stannade hemma. Vi passade på att åka och hälsa på hos en vän med två hundar. En lite större och en mindre hund. Melwin var jätteduktig, blev lite skrajsen i början när de skällde men så fort godispåsen gick det över. De andra hundarna fick vara i annat rum tills de lugnat ner sig. Under tiden satt vi inne i köket och Melwin fick lukta in sig medan vi fikade. När den stora hunden var lugn fick han komma in och hälsa på Melwin. Båda hundarna var tydliga med sina signaler och Melwin visade tydligt att han var liten och snäll när han satte sig, slickade i mungiporna och när första hälsningen var över bjöd både han och den vuxna hunden in till lek. Dock var det lite för trångt i köket så vi delade på dem igen. Och min vän som hittills sagt att Melwin är ju jättelugn och lyhörd valp fick uppleva hans övertrötta jag när han skulle bita i händer och kläder. Då förstod hon vad jag menade med att han får sina ryck ;) Vännen är dock väldigt tålmodig och lyckades lugna ner Melwin som sen gick och la sig under min stol och somnade som en stock!

P1070440

P1070452

Nu ska jag och Aron ut och springa medan valpen får vara hemma med mor och far och titta på hockey :)

Ny flockmedlem

Igår var jag och hämtade hem en ny flockmedlem. En 12 veckor gammal hanvalp av rasen långhårig collie, blue merle-färgad. Jag har varit sugen på att skaffa valp i över ett år, men inte känt mig säker på att min tervueren-hane Aron skulle acceptera en valp i flocken. Den sista sommaren har jag dock känt att Aron mognat och blivit vuxen, han är nu 5½ år. Man vet att ju äldre hunden är, desto svårare får den att acceptera nya flockmedlemmar. Med det i åtanke tillsammans med Arons osäkerhet mot andra hundar var det därför inget självklart beslut att skaffa valp. Men min längtan efter min första egna valp (Aron var sex månader när han kom till mig) och tron på att Aron skulle utvecklas och bli säkrare på hundspråket om han fick en kompis gjorde att jag vågade ta steget när tillfället dök upp.

Hur kom det sig då att det blev just en långhårig collie? För det första, jag har alltid gillat rasen och valde mellan collie och tervueren när jag skaffade Aron. Då blev det tervueren för de har lite mer arbetsvilja och är aktivare än collies, och det var jag ute efter just då. Nu när jag har en tervueren vet jag att jag inte vill ha två stycken lika ”krävande” hundar, utan en ras som tycker om att jobba men även är nöjd med att bara vara. Det kan Aron också vara nöjd med, men efter för många dagar i rad utan aktivitet blir han mer vaktig och hans rädslor/osäkerheter kommer fram. För det andra, vem har inte varit kär i Lassie? ;)

Mina föräldrar och jag åkte till Sundsvall och hämtade valpen, som heter Merlin. Uppfödaren hade varit till veterinären och besiktat och vaccinerat honom. Merlin var orolig i bilen de första fem minuterna, men sen sov han hela vägen hem till Härnösand. Det första vi gjorde när vi kom hem var att jag hämtade Aron och vi tog en kort promenad tillsammans. Merlin visade inte speciellt mycket intresse mot Aron, han hade så mycket annat att undersöka då han var på ett helt nytt ställe. Men Aron var väldigt uppspelt, tog upp en pinne och sprang runt med. Han gjorde några lekinviter mot valpen som då tyckte det var lite otäckt. Jag kände att valpen var väldigt trött av alla nya intryck och visste att Aron inte skulle varva ner på ett bra tag, så vi gick in. Merlin fick vara i köket med oss medan vi lagade middag och Aron fick vara ute i hallen avskild med kompostgaller. Hundarna luktade på varandra genom gallret men Aron morrade och Merlin backade undan. Aron hade svårt att slappna av när han inte fick vara med oss andra och gick upp i stess. Merlin blev tryggare och tryggare och tillslut stod han kvar när Aron morrade på andra sidan gallret. Aron morrade för att tala om att han är osäker och inte vill ha valpen så nära. Han morrade med hopdragen mun utan att visa tänder samtidigt som han vände bort blicken. Att säga åt Aron att han inte får  morra är ”Som att ta bort tickandet från en bomb” som en hundägare jag pratade med idag uttryckte det. Att säga åt Aron att inte morra minskar heller inte den bakomliggande orsaken som är osäkerhet, utan ökar den istället.

Jag kände att det här inte var en hållbar metod. Efter att ha pratat med min mentor Anna Eriksson Sawylow från AnamCaras Hundskola vågade jag följa min magkänsla. Jag satt uppe på golvet på mitt rum med Merlin sovandes bredvid mig och ropade upp Aron från nedanvåningen. Aron kom in i mitt rum, ser valpen i mitt knä men går fram och slickar mig i ansiktet. Sen börjar han nosa igenom valpen lugnt och långsamt samtidigt som han morrade lågt. Merlin låg kvar i mitt knä, men kryp sakta ner på golvet och la sig på rygg. Sen började han slicka Aron i mungiporna vilket är ett beteende som härstammar från tiggandet av mat från mamman och andra flockmedlemmar och är ett aggressionsdämpande beteende. Efter en stund la sig Aron ner och jag kände ren glädje över hur bra det gått, och att jag vågade lita på min magkänsla.

Sen blev valpen orolig och jag misstänkte att den måste ut och kissa. Vi går ner, men när jag öppnar dörren hade jag inte så bra koll utan Aron springer också ut. Valpen springer efter och hoppar upp på Aron bakifrån. Just hundar som kommer bakifrån har Aron väldigt svårt för, och det är något vi jobbat mycket på. Aron reagerar instinktivt och trycker ner valpen i backen. Jag är bara två steg ifrån och går mellan honom och valpen. Aron bryter direkt och valpen kryper upp till mig. Jag behåller lugnet och sitter bara och pratar med hundarna utan att ömka någon av dem. Aron nosar där Merlin var (han släppte analsäckarna) och kommer sen fram till mig och Merlin, nosar lite på Merlin, slickar mig i ansiktet, jag klappar om båda två och sen går vi in. Efter det har Merlin stor respekt för Aron men Aron är mycket mer avslappnad. Merlin blev bara lite blöt i pälsen och inte ett enda hål, som vanligt låter det mycket värre än det är! De har idag sovit precis bredvid varanda fler gånger, Aron morrar när Merlin kommer emot honom men slutar så fort Merlin stannar eller vänder bort blicken och går förbi honom i en båge. Oftast ignorerar Aron valpen och söker uppmärksamhet från mig som han brukar.

I natt kommer vi sova på samma sätt som vi gjorde första natten, jag på golvet med hundarna på var sin sida om mig. Anledningen till att jag släppte ihop dem så snabbt var för att jag såg att Aron blev stressad av att vara åtskild och för mig känns det inte rätt att stänga in valpen ensam i ett rum på ett helt nytt ställe. För mig är det viktigt att man bygger en bra relation till hunden på en gång och jag ville inte att det skulle uppstå konkurrens om min uppmärksamhet. Aron brukar sova på golvet i mitt rum och eftersom jag inte vill ha valpen i sängen var det säkraste sättet att lägga mig på golvet med hundarna. De sov som stockar hela natten medan jag vaknade flera gånger (Merlin vaknade en snabbis kl. fyra och vi gick ut och kissade).

Introduktionen är långt ifrån över, men efter det första dygnet känns det väldigt lovande!