Kategoriarkiv: Veterinär

Kastrering och aggression

“Varken kastrering eller ålder vid kastrering påverkade aggression mot kända människor eller hundar. Däremot verkar det som att aggression mot okända människor var högre hos hundar kastrerade vid 7-12 månaders ålder.”

I juli var jag månadens etolog för Sveriges Akademiska Etologer. Då skrev jag ett inlägg som sammanfattade en studie som hittat att kastrering är ineffektivt för att behandla aggression hos hund.
 
Kastrera eller inte?
En fråga många hundägare ställer sig är om de ska kastrera sin hund eller inte, och i så fall vid vilken ålder. Flera studier har visat att en majoritet av tillfrågade veterinärer rekommenderar kastrering av hundar som uppvisar oönskade beteenden.

I en studie från 2018 besvarade drygt 13 000 hundägare en enkät om deras hundar och kastrering. De jämförde svaren från de med intakta hundar mot hundar kastrerade vid olika åldrar.
 
Hundar kastrerade tidigt visar mer aggressiva beteenden
Varken kastrering eller ålder vid kastrering påverkade aggression mot kända människor eller hundar. Däremot verkar det som att aggression mot okända människor var högre hos hundar kastrerade vid 7-12 månaders ålder. Den gruppen av hundar var 26% mer sannolika att uppvisa aggression mot främlingar.
 
En möjlig anledning till att hundar kastrerade vid 7-12 månaders ålder visar mer aggression mot okända människor kan vara att de kastreras i en känslig ålder, så kallad spökåldern. Det är möjligt att den unga hunden blir rädd för personalen på veterinärkliniken och det ger en bestående rädsla mot främlingar.
 

Sök hjälp hos utbildad etolog
Istället för att kastrera hundar som uppvisar aggressiva beteenden bör den bakomliggande orsaken till aggressionen undersökas och behandlas. Många faktorer kan leda till att hundar visar aggressiva beteenden mot människor eller djur. Exempel på faktorer är att hunden ägs av första-gångs-hundägare, har gått färre kurser, införskaffats som en gåva eller som vakthund, bor i en familj med tonåringar eller har en sjukdom, till exempel allergi.

Träningsmetoder påverkar hundens beteende

Träningsmetoder påverkar också aggression hos hund. Hundar tränade med fysisk bestraffning visar mer aggressiva beteenden än hundar tränade med belöningar. För att förebygga och rehabilitera aggressiva hundar är det därför viktigt att se bortom hundens kön och reproduktionsförmåga och istället fokusera på att hitta anledningen bakom och utforma en behandlings- och träningsplan. Genom Sveriges Akademiska Etologer kan du komma i kontakt med en utbildad etolog som kan hjälpa till!

Källor:
Text & Bild: Anna-Maria Svedberg,
Etologica – Förståelse för djurens beteende
Källa:
Farhoody, P. et al. 2018. Aggression toward Familiar People, Strangers, and Conspecifics in Gonadectomized and Intact Dogs. Frontiers in Veterinary Science. 5:18. https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fvets.2018.00018/full

Överdrivet slickande hos hund kan bero på nack- och ryggproblem efter användandet av halsband

Överdrivet slickande hos hund kan bero på många olika orsaker.  Man har bland annat sett att det kan bero på mag- och tarmproblem, hantering av stressande situationer (t.ex. separationsångest, hyperaktivitet, hos veterinär eller pensionat) eller svampsjukdomar. Ofta brukar man även göra en allergiutredning på hundar som slickar sig mycket för att utesluta att slickandet beror på klåda från allergi. De utredningarna tar ofta lång tid och innehåller strikta dieter, antibiotika och långtidskortison. I många fall hittar man ingen allergi men fortsätter ändå med kortison.  Nu har man hittat en till orsak bakom överdrivet slickande av tassar hos hund, nämligen skador i nacke och rygg. Hundar som slickade sina framtassar visade tecken på inflammation och obehag i nedre delen av nacken medan hundar som slickade sina framben hade muskelspasmer och inflammationer i den intrascapulära regionen (runt skulderbladen). De hundar som slickade sina baktassar visade sig ha skador i ländryggraden.

Vidare såg man att de hundar som slickade sina framtassar ofta drog i kopplet och ägarna använde halsband tillsammans med flexikoppel.  Hundar som slickade baktassarna blev ofta aktiverade genom bollkastning och visade tecken på skador i musklerna som jobbar runt ryggraden för att stabilisera den samt sträckningar i ländryggen. Dessa upptäckter är inte märkvärdiga med tanke på att nervbanor, och meridianer där energin Qi sägs flöda inom alternativmedicinen, blir påverkade av spända muskler, halsband och tvära ryck i kopplet.

Användandet av halsband har börjat bli mer och mer ifrågasatt med tiden och är inte det självklara valet för hundpromenaden som det tidigare varit. Om man tittar på placeringen av halsbandet, speciellt helstryp som placeras högt upp, har flera studier visat att det leder till nack- och nervskador. När det gäller flexikoppel blir det ett motstånd som hunden hela tiden måste kämpa emot vilket gör att det blir påfrestningar i nackregionen. Lägg dessutom till rycket som ofta uppstår när hunden kommer till kopplets fulla längd vilket kan ge whiplashskador.  Anders Hallgren såg i sin studie på 400 hundar från 2010 att 91 % av hundarna som hade nackproblem hade ofta dragit eller blivit hårt ryckta i kopplet.

Jag använder själv sele på min hund och rekommenderar de hundägare som söker min hjälp att investera i en VGW-sele eller annan sele med knäppe för kopplet fram på bröstet. Dels är det mycket skonsammare mot hundens nacke och rygg och dels underlättar det träningen av att gå fint i koppel. Min syn på koppelträning är att det bygger på kontakt och lyhördhet. Med hjälp av selen blir hunden friare i sina rörelser och mer avslappnad. På selar där kopplet sitter fram på bröstet vänds hunden mot mig när den kommer ut i kopplets fulla längd och jag får lättare möjlighet att få kontakt med hunden och berömma för att den kommer tillbaka till mig. Idag använder jag en sele från MR-koppel med två olika ringar för att fästa kopplet uppe på ryggen som både jag och Aron trivs mycket bra med!

Arons sele från MR-koppel. Foto: Anna-Maria Svedberg

Arons sele från MR-koppel. Foto: Anna-Maria Svedberg

Om du har en hund som slickar mycket på sina tassar eller framben, kanske till och med så mycket att det blir kala fläckar och sår, föreslår jag att du kontaktar veterinär och djursjukgymnast i första hand för att utesluta sjukdom och undersöka om det kan beror på nack- eller ryggproblem. Därefter behövs även hjälp av etolog för att träna hunden på att gå fint eller förändra kommunikationen  mellan dig och hunden. Dessutom blir slickandet ofta en vana som hunden fortsätter med även när den blivit friskförklarad. Då kan man behöva titta på de dagliga rutinerna och göra ändringar där för att minska hundens behov av att slicka på sig själv.

Dr. Peter Dobias som upptäckt sambandet mellan överdrivet slickande och rygg- eller nackproblem hos hund föreslår följande behandlingsplan:

  1. Använd en sele med fäste för koppel fram för att minska påfrestningen av nacke och rygg
  2. Använd aldrig koppel och halsband, speciellt om hunden drar mycket
  3. Om hunden slickar baktassarna, låt inte hunden springa, hoppa, kasta sig i vatten eller apportera bollar/pinnar på minst en månad. Detta kommer minska spänningen i musklerna som påverkar nervbanorna till bakbenen och baktassarna
  4. Behandling av kiropraktor, fysioterapeut eller osteopat är en väsentlig del av behandlingen
  5. Undvik att leka dragkamp med hunden, om så görs bör det göras på ett mjukt sätt utan kraftiga ryck. Kampa aldrig när hundens framben är i luften
  6. Utfodra hunden med högkvalitativt foder som innehåller alla essentiella vitaminer, mineraler och aminosyror
  7. Överväg behovet av att detoxa levern p.g.a. långvarig stress
  8. Peter Dobias rekommenderar användandet av Zyflamend som är ett växtbaserat antiinflammatoriskt preparat (Jag har ingen erfarenhet av det och vet inte om det används i Sverige).

Om man följer Dr. Peter Dobias behandlingsplan borde förändringar ske inom en till åtta veckor beroende på skadans svårighetsgrad. Majoriteten som Dr. Peter Dobias har behandlat har enligt honom själv återhämtat sig helt eller förbättrats avsevärt beroende på skadans svårighetsgrad och om situationen är kronisk eller ej.

Källor:

Bécuwe-Bonneta,V. Bélangera, M-C. Franka, D. Parenta, J. Hélie, P. 2012. Gastrointestinal disorders in dogs with excessive licking of surfaces. Journal of Veterinary Behavior: Clinical Applications and Research. Volume 7. Issue 4. Pages 194–204

Dobias, P. Excessive Paw Licking in Dogs – It May Not Be Allergies. Integrative veterinary care journal. Vol. 413.

Hallgren, A. 2010. Ryggproblem hos hund – Bakomliggande orsaker till beteendeproblem. Ekerö Tryck 2010.

Stein, D.J. 2000. Neurobiology of the obsessive–compulsive spectrum disorders. Biological Psychiatry. Volume 47. Issue 4. Pages 296–304

 

Katten Tindra hos veterinären

Idag besökte jag Veterinärmottagningen Kusthöjden med familjens katt Tindra som är 11,5 år. Vi tycker att hon har gått ner i vikt och dricker mer än tidigare, därför ville vi ta blodprover och se om allt är som det ska. Som tur var visade det sig att alla värden var normala och vi behöver inte oroa oss för njurar, levern eller diabetes. Däremot väntar vi på provsvar om sköldkörteln och under tiden ska här avmaskas och senare ska även tänderna ses över.

Veterinärbesök är något som många djur, inte minst katter, tycker är obehagliga. Hos veterinären ställde jag Tindra s bur så högt som möjligt i väntrummet. Katter känner sig ofta tryggare då samt att eventuella hundar inte kommer för nära buren. I besöksrummet öppnade jag buren så fick Tindra välja om hon ville ut och undersöka eller stanna kvar i tryggheten. Även om katten inte föredrar buren i vanliga fall kan den kännas väldigt trygg i främmande miljö med massa nya intryck, dofter och ljud. Tindra undersöker gärna nya miljöer, men hon gick tillbaka till buren några gånger och hoppade även upp i mitt knä (vilket hon inte gör hemma). Man kunde se att hon var stressad eftersom det bland annat blev tassavtryck efter henne och hon tappade massa päls.

När veterinären kom in fick Tindra fortsätta utforska och gå runt och hälsa på personalen medan vi samtalade. Efter undersökningen och blodprovstagning var hon ännu mer stressad och då fick hon återigen gå runt och undersöka och hon fick även äta godis för att lugna ner sig och få en mer positiv association till att vara hos veterinären. Hon var alltså fortfarande mottaglig för mat, en del katter funkar inte det med utan de kan behöva mer socialt stöd från sin ägare eller trygghet i buren.

Jag tycker det är viktigt att man försöker göra veterinärbesök så trevliga som möjligt för djuren eftersom det är något som de oftast upplever som obehagliga. Det viktigaste är att du håller dig så lugn och avslappnad som möjligt och funderar på vad just ditt djur behöver för att känna sig trygg och att det har kontroll över situationen.

Katten Tindra sökte tryggheten i buren flera gånger under hon undersökte det nya rummet. Foto: Anna-Maria Svedberg

Fönstret tyckte Tindra var ett tryggt ställe, där kunde hon sitta gömd bakom gardinen och hålla koll. Foto: Anna-Maria Svedberg

Efter undersökning och blodprovstagning fick Tindra äta godis på undersökningsbordet för att lugna ner sig och få en mer positiv upplevelse av besöket. Foto: Anna-Maria Svedberg

En spänd Tindra som inte alls tyckte om plåstret. Man ser att hon är spänd på bland annat öronen, blicken, morrhåren och den stela kroppshållningen. Foto: Anna-Maria Svedberg

Trots att Tindra var stressad kunde hon ta sig tid att äta, vilket ökar sannolikheten för att hon kommer få en mer positiv association till veterinärbesöket. Foto: Anna-Maria Svedberg