Etikettarkiv: Hundmöten

BAT helg med Grisha Stewart – 14-15 oktober 2017

I helgen var jag på seminarium med Grisha Stewart som utvecklat rehabiliteringsmetoden Behaviour Adjustment Training (BAT). Det som skiljer BAT från andra träningsmetoder är att här är det hunden som avgör vilket avstånd den känner sig lugn/trygg/avslappnad på och hur den vill röra sig i förhållande till det den reagerar på (s.k. trigger). Som tränare håller man sig i bakgrunden och hjälper hunden först om den kommit för nära triggern och riskerar att visa det oönskade beteendet man vill lära om.

När man tränar BAT är man ute efter att hunden alltid ska ha stor chans att lyckas! Man sätter upp en övning med en trigger, t.ex. en hund, på långt avstånd (kan vara allt från  50 – 500 meter) och närmar sig successivt i hundens takt. BAT är ingen publiksport om man gör det på rätt sätt, det ser mest ut som att hunden bara undersöker sin omgivning, går och nosar och letar efter ett bra ställe för att gå på toaletten. När hunden ser triggern studerar vi hur avslappnad den är. Om den snabbt tittar och fortsätter med det den sysslade med innan den noterade triggern följer vi med hunden med slakt koppel. Om hunden stirrar på triggern eller går rakt emot den stannar vi sakta hunden och ser om den själv kan välja att göra något annat. Om det tar längre än några sekunder för hunden att bryta kontakten försöker vi på olika vis hjälpa hunden att byta riktning och ökar avståndet till triggern igen.

Jag gick en tvådagars BAT-kurs för Jenny Afvander i somras, och där lärde jag mig Koppelkompetensen som är väldigt viktig i BAT-träningen. Det blev stor skillnad på Arons sätt att hantera hundmöten när jag tillämpade koppelkompetensen på promenaden, Grisha gick också igenom tekniken och vi fick öva på varandra. Kopplet man använder är 5 meter långt och gör att man kan balansera frihet och säkerhet. Man hanterar det på ett sätt där man inte stör hunden och undviker spänt koppel. Som människa känner man väldigt tydligt om den som håller i kopplet spänner eller drar i kopplet och det var väldigt irriterande att försöka hälsa på andra människor när någon höll emot en i koppel. Det kändes väldigt mer avslappnat när kopplet var löst! Det ger en en inblick i hur hunden upplever sitt liv i koppel.

Det var en intensiv helg där jag träffade många fina personer och bekantskaper från Facebook. Nu ska jag smälta helgens lärdomar och kommer dela upp det jag fått med mig i flera inlägg.

Redan imorgon planerar jag att testa några övningar under kvällens Unghunds-lekis !

Vem bestämmer om en hund är reaktiv och vilket utrymme den behöver?

Utåtagerande hundar – Hundar som syns och hörs

Vissa hundar reagerar kraftigt vid möten med andra hundar, människor, barn, cyklister, fordon eller annat. Dessa hundar kan vara rädda, osäkra, arga, ha ont, vara i löp eller vara frustrerade (ofta pga av glädje!). De kan ha varit med om en FÖR HUNDEN traumatisk upplevelse och/eller vara född med egenskaper som gör den extra stresskänslig och utåtagerande. Oavsett anledning till deras beteende har de en sak gemensamt. Får de det avstånd och hjälp de behöver för att känna sig trygga kan de hantera situationen i egen takt med hjälp av sin människa.

Jag har fått förtroendet att hjälpa flera hundar som är utåtagerande eller som får panik och vill fly. De hundarna brukar kallas för reaktiva. Definitionen av reaktiv är:

”Intensiteten av alla responser, externa och interna, till en stimulusförändring ”
Scott and Fuller, 1965

Med andra ord är alla hundar reaktiva, de reagerar bara olika starkt i liknande situationer. Reaktivitet är ett personlighetsdrag hos hunden. Precis som att vissa individer är mer kittliga än andra är vissa individer mer reaktiva.

Reaktivitet är en egenskap

Vissa hundar är mer reaktiva än andra och behöver utrymme och hantera situationen i egen takt. Foto: Etolog Anna-Maria Svedberg

Enligt Mehrkam och Wynne (2014) karaktäriseras reaktivitet hos hund främst av:

  • Upphetsning och generell aktivitetsnivå
  • Undvikande och nyfikenhet

Reaktiva hundar har hög energinivå och svårt att varva ned under längre perioder. De brukar även ha höga värden på egenskaper som lekfullhet, destruktivitet, upphetsning och överdrivet skällande. Det finns raser som är mer reaktiva än andra, t.ex. Dvärgschnauzer, Skotsk terrier, West highland white terrier, jakthundar (ofta överdrivet skällande, hög aktivitet, svårt att vara stilla) och vallhundar (ofta hög lekfullhet, aktivitet och förväntan). Men det finns fortfarande stora variationer inom raserna och individuella skillnader!

I helgen när jag var funktionär på en Noseworktävling fick jag frågan om Aron verkligen är en reaktiv hund, eller om han egentligen bara är en vanlig tervueren med nerverna på utsidan. Rasen belgisk vallhund (som är uppdelad i fyra varianter: tervueren, groenendael, malinois och laekenois) är en vall- och vakthund. I rasstandarden kan man bland annat läsa att rasen är vaksam och aktiv, mycket livfull och alltid redo till handling. Förutom sina medfödda anlag som vallhund har rasen också värdefulla egenskaper, som gör den till en utmärkt vakthund. Om så behövs, tvekar den inte att försvara sin ägare.

Det är alltså de egenskaperna man har avlat på, egenskaper som även karaktäriserar reaktiva hundar. Belgaren ska vara avvaktande/reserverad mot  okända, för att fungera som vakthund. Men det är en svår balansgång för att reservationen mot okända inte ska slå över till rädsla.

Tervueren Aron är reaktiv men kan hantera andra hundar om han får det utrymme han behöver för att känna sig trygg. Foto: Etolog Anna-Maria Svedberg

Min tervueren Aron är en reaktiv hund. Det beror dels på hans medfödda gener och rasegenskaper men han hade även en dålig start i livet utan miljö- och socialträning och utvecklade stark rädsla och osäkerhet för nya hundar, människor och föremål. Aron kan ta till aggressiva beteenden om en hund kommer in i hans kroppszon och om han blir överraskad  eller trängd av hundar eller människor. Han kan stirra, höja svansen, morra och nafsa för att få mer utrymme. Jag jobbar förebyggande med honom och belöningsbaserat. Idag kan vi oftast möta hundar och människor utan att Aron väljer utåtagerande beteenden. Istället väljer han att gå i båge och nosa i backen. Vi har kommit så långt att vi kan tävla i Nosework, där hundar som Aron bär gula band för att uppmärksamma om att hunden behöver utrymme.

Reaktiva hundar behöver hjälp att få utrymme

Omgivningen ifrågasätter ofta ägare till reaktiva hundar, och de lägger gärna skulden på ägaren. Det hjälper varken hunden, ägaren eller omgivningen! När en hund reagerar utåt blir reaktionen ofta ”Oj, är han sån!” eller ”Är han aggressiv?”. Det kan också följas upp med ”Du kan inte tillåta att han beter sig så!” eller ”Om du bara slappnar av så skulle han inte göra utfall”.  Jag vet att jag inte är ensam om det bemötandet. Har man inte levt med en reaktiv hund är det svårt att sätta sig in i hur det är. En del tycker kanske att jag överdriver med Aron, han är ju så glad och positiv och han gör inga utfall. Det som de inte tänker på är att det beror på att jag ser till att han inte hamnar i trängda situationer. Jag tänker förebyggande och förstärker önskade beteenden. Jag hjälper honom att få det utrymmet han behöver för att känna sig trygg.

Aron med gula band som visar att han behöver extra utrymme. Foto: Anna-Maria Svedberg

Hur stort det avståndet behöver vara kan ingen annan än ägaren och den reaktiva hunden avgöra. För att hunden lugnt ska kunna hantera situationen behöver både den och ägaren känna sig trygg. Självklart påverkas avståndet som behövs till andra hundar eller människor av miljön, men det är HUNDEN i första hand som visar vilket avstånd den kan klara av. I andra hand känner ägaren hur nära den kan gå utan att bli orolig för att hunden kommer reagera utåt. Personerna i omgivningen behöver inte lägga sig i, förutom om det är för att lyssna på hundägaren och hjälpa till att ge den reaktiva hunden tillräckligt med utrymme för att den inte ska behöva ta till utåtagerande beteenden eller flykt.

Om du möter en hund med gult band på kopplet, snälla visa hänsyn. Stanna upp och låt ägaren till den gula hunden bedöma situationen och ta ut det avstånd de behöver. Har du möjlighet får du gärna också kliva åt sidan och hålla avstånd när du passerar.

Har du en reaktiv hund, med eller utan gult band, ska du inte skämmas för att du tar ut avstånd eller väljer en annan väg, du ska känna sig stolt!

Du vet vad din hund behöver och hjälper den. Idag kanske ni behöver 50 meter för att klara av hundmöten utan utfall, med tiden kommer hunden och du bli tryggare och avståndet minskas.

Har du en hund som du skulle klassa som reaktiv? Kika in på min BAT-helg den 16-17 september!

Lagotton Gucci BAT-tränar och väljer att vända sig bort från trigger-hunden istället för att skälla ut den = BRA VAL! Foto: Etolog Anna-Maria Svedberg

Källor:
Mehrkam, L.R., Wynne, C.D.L., Behavioral differences among breeds of domestic dogs (Canis lupus familiaris): Current status of the science. Appl. Anim. Behav. Sci. (2014)

Paul Scott, John & L. Fuller, John. (1998). Genetics and Social Behaviour of the Dog. Bibliovault OAI Repository, the University of Chicago Press.

En reaktiv hund på Nose Work-tävling

En reaktiv hund på Nose Work-tävling

Igår debuterade jag och min reaktiva hund Aron, som är osäker på andra hundar och människor samt lättstressad, i tävlingsgrenen Nose Work. I nose work söker hunden efter och markerar eukalyptus, lagerblad och lavendel i fyra olika moment. Mer info om nose work hittar du på www.snwk.se.

På Svenska Nose Work Klubbens hemsida kan man även läsa att värdegrunden för nose work är:

”Nose Work utgår från värderingar om mångfald, säkerhet och hundens psykiska och fysiska hälsa. Sporten är uttryckligen till för alla hundar, oavsett ras och storlek. Även reaktiva hundar tillåts tävla. Stor vikt läggs på säkerhet och att ingen hund (eller förare) ska komma till skada av annan människa, hund eller sökmiljö. Förutom att sporten i sig själv kan ses som ett sätt att ge hunden mental och fysisk stimulans, utgår sporten från att all inlärning sker genom att förstärka önskvärda beteenden hos hunden. Det övergripande målet är att det ska vara säkert och kul för samtliga inblandade.”

Man kan även läsa att:

”Under tävling är det ditt ansvar att hålla avstånd till andra hundar (minst 2 meter).  Detta gäller samtliga hundar. Om du har en hund som behöver mer avstånd kan du välja att bära ett gult band som signalerar till andra förare att du och din hund behöver extra mycket utrymme.”

Nose work – till för alla

Aron efter godkänt doftprov Eukalyptus och Lagerblad i Nose Work. Foto: Anna-Maria Svedberg

 

Jag och Aron har tränat många olika grenar under åren som lydnad, bruks (personspår, personsök, uppletande), rallylydnad och agility. Vi har dock inte kunnat tävla eftersom tävlingsmiljön varit för svår för oss. Det blir många hundar på litet område, och oftast visas det ingen hänsyn till hundar som behöver mer utrymme för att ta sig till och från tävlingsområdet. För att inte tala om vissa moment som är extra krävande för reaktiva hundar, t.ex. platsliggning i grupp och att man i högre klasser inte har hunden kopplad.

I nose work är alltså värdegrunden att alla hundar ska kunna tävla och att man bör hålla avstånd (minst 2 meter till varandra) när man väntar på sin tur. Det är också viktigt att träningen bygger på REKO-metoder (Respekt, Empati, Kommunikation och Omtanke) utan bestraffningar och korrigeringar. En sport helt i min smak med andra ord! Och vikigast av allt, Aron älskar att träna nose work!

Reaktiv hund på tävling

Aron hade gula band för att visa att han behöver extra utrymme och jag hittade bra parkering nära sökområdet men inte mitt i smeten av andra bilar. Hundar som skäller i bilar är nämligen en av Arons största triggers! Han tycker det är väldigt obehagligt och går in i försvar direkt om vi hamnar för nära. Ett sånt stresspåslag tar tid att avta och inget jag vill utsätta honom för. Speciellt innan vi ska jobba.

Aron med gula band som visar att han behöver extra utrymme. Foto: Anna-Maria Svedberg

Till och från sökområdet visade medtävlande stor hänsyn till oss. ”Nu är det Arons tur, backa undan och flytta på hunden så han kan gå in ostört” hörde jag någon säga. Och det gjorde alla! Aron var inställd på att få jobba, ignorerade publiken och andra hundar och hade fullt fokus på att komma in i sökområdet. Att söka var inga problem, och när vi gick tillbaka till bilen flyttade de medtävlande på sig igen och Aron hade fokus på att gå till bilen, men visade stolt upp sin leksak också.

Hundar med gult band behöver mer utrymme

Det som var lite bökigare var att ta sig ut på rastningar medan vi väntade på vår tur. Vi höll oss till utkanten och lyckades hitta bra vägar att gå från och till bilen. Det gula bandet visade att Aron behöver mer utrymme och det accepterades. Dock är det jag som är ansvarig för att hjälpa min hund och ge honom det utrymme han behöver för att känna sig lugn och trygg, det är inget jag kan kräva att alla andra ska göra. Hänsyn kan dock alla visa, oavsett om andra hunden har gult band eller inte. De andra vill troligen undvika att deras hund ska råka ut för något obehagligt också.

Någon gång fick jag be en medtävlande att flytta på sig för att jag skulle kunna ta mig sista biten till min bil, och det gjorde hen utan att fråga varför (vilket annars är väldigt vanligt). Jag tackade så klart för hjälpen, för återigen kan jag inte kräva att alla andra ska undvika oss och att jag ska kunna gå rakt fram. Det är mitt ansvar att hjälpa min hund, ibland genom att fråga om mer utrymme. Men det gula bandet förenklar allt, och jag slipper förklara varför jag ber andra att flytta sig.

REKO-metoder har hjälpt Aron att klara tävlingsmiljön

Aron var otroligt duktig och klarade tävlingsmiljön överraskande bra igår! År av nötande med belöningsbaserade metoder, förstärkning av lugnande signaler och BAT-träning har verkligen gett resultat. Inte ett enda utfall under tävlingsdagen! En halv låsning på annan hund där jag fick locka med mig honom, det var allt. Andra hundar skällde på honom, han var påväg att svara upp men valde att nosa i backen istället. Precis de valen jag vill att han ska kunna göra i sådana situationer, som inte alls varit möjligt tidigare. Han valde själv att gå i bågar och ta ut avstånd och sökte hjälp från mig när det blev för trångt. Jag är väldigt stolt och imponerad över hur långt jag och Aron kommit! Tävlingsresultaten är inte det viktigaste (men vi kom fyra på behållarsöket), utan känslan och samarbetet jag känner med min hund är det som verkligen betyder något!

Skillnad i hundhantering på och utanför sökområdet

Igår såg jag tyvärr flera hundar som inte blev REKO-behandlade under väntan på sin tur. Två-meters rekommendationen för hundar utan gula band följdes inte och många hundar blev bestraffade för att de ville hälsa (i vissa fall bara tittade) på de andra hundarna. Attityden ”HÄR SKA VI GÅ” är fortfarande stark hos många hundmänniskor. Man vill gå rakt fram och rakt emot andra hundar och människor och kräver att sin egna hund bara ska gilla och acceptera läget. Jag säger inte att hundarna ska få hälsa på alla andra och gå hur de vill, men det gör riktigt ont i mig när jag ser alla korrigeringar hundarna måste utstå bara för att ägaren inte är lyhörd på sin hund. Jag förstår att man vill kunna stå och prata med de andra medtävlande, men ofta kräver man då att sin egen hund bara ska finnas. Börjar den nosa på backen, ryck i kopplet! Hälsar på en annan människa, ryck i kopplet! Tittar på en annan hund, NEJ och ryck i kopplet… Hur ska hunden veta vad den FÅR göra? Hundarna får utstå mycket orättvis behandling utanför sökområdet.

Införa utmärkelse för REKO-hantering innan och efter sök?

I nose work får man inte avända halsband med strypfunktion eller selar som klämmer åt i armhålorna, men ändå är det tillåtet att ha helstyp på hundarna utan för sökområdet. Om man nu valt att tävla i en gren som bygger på glädje, samarbete och belöningsbaserade träningsmetoder, varför vill man då tillfoga smärta och obehag till sin hund utanför tävligen? Skulle man införa någon typ av utmärkelse för hur man hanterar hunden innan och efter söken? Är det vad som krävs för att väcka förståelse för att vi hela tiden bör samarbeta med våra hundar och inte tillföra obehag? Jag hörde flera gånger under gårdagen ord som pli, lydnad, lägga på rygg, för hård för mig och tydlig ledare. Ord som verkar helt naturliga för folk att använda när de pratar om sin eller andra hundar. Tänk om de orden skulle bytas ut mot samarbete, förståelse och lyhördhet? Inte bara under träning utan för all tid vi umgås med våra hundar?

Nose work ÄR för alla!

Nose work är ändå en aktivitet för alla hundar och övervägande av de som sysslar med sporten är REKO, men det finns rum för utveckling. Med tanke på att nose work är en väldigt ung hundsoprt är jag impomerad över hur stor genomslagskraft den har fått och hur snabbt den växt! En hundsport som jag verkligen saknat, som tagit rallylydnadnadens REKO-tänk ett steg längre och sätter hundens behov i första hand.

Aron markerar eukalyptus under nose work träning. Foto Anna-Maria Svedberg

Fem vanligaste misstagen under möten med andra hundar

Jag blir ofta kontaktad av hundägare som har problem vid hundmöten under sina promenader. Deras hund kan bli som förbytt vid åsynen av en annan hund på långt håll och även reagera vid enbart doften av en annan hund på promenaderna. Hunden är ju ett flockdjur, så den borde älska andra hundar! Eller?

Hunden är ett familjedjur som har nära relationer med individerna i sin närmsta familj. Hundar som de träffar regelbundet utanför familjen bildar de också relationer med, t.ex. hundar de går promenader med och får träna och leka med. Alla andra hundar som de ser på håll, träffar sällan och hundar de inte lärt känna ordentligt (som grannens skälliga hund) är egentligen oväsentliga. De finns där, men din hund har inget behov av att hälsa på dem. En del hundar har dock mycket vakt i sig och kan se andra hundar som inkräktare.

Hur kan vi hjälpa vår hund att acceptera att den möter andra okända hundar på promenaderna och att det är helt OK? Den behöver inte brusa upp, skälla, bli glad och hälsa eller jaga iväg dem. De andra hundarna får vara där, och vi går bara förbi? Här tar jag upp de vanligaste misstagen vi gör under möten med andra hundar på promenaden:

  • Vi tvingar in hunden i möten genom att inte ta hänsyn till hundens naturliga beteende. Hunden har inget behov av att hälsa på okända hundar, speciellt inte i koppel. Det vanligaste misstaget vi gör är att går rakt emot den mötande hunden och håller hunden i kort koppel. Det är vi människor som tycker om smala gångvägar och trottoarer, för många hundar blir det på tok för trånga möten. De skulle föredra att få gå i en båge, men långt koppel som ger dem möjlighet att kommunicera på håll med den mötande hunden, t.ex:
    1. Går i båge = jag är inget hot
    2. Nosar i marken = jag kollar av är istället för att utmana dig, alt. läser meddelandet du lämnat åt mig
    3. Kissar = jag lämnar ett meddelande åt dig att läsa
  • Vi är inte med i matchen och missar första signalerna! Hunden har bra mycket bättre luktsinne och hörsel än oss, och upptäcker en mötande hund långt innan vi gör det. Ofta reagerar vi först när vi ser den andra hunden eller när vår hund drar i kopplet, skäller eller gör utfall. På reflex drar vi in hunden eller rycker till i kopplet för att få tyst på den. Om vi istället varit mer koncentrerade hade vi kunnat se att hunden kanske stannat och nosat, snabbt kollat upp mot den mötande hunden, försökt gå i en båge, nosat på en annan fläck och kanske också börjat gå sakta; INNAN utfallet. Detta går snabbt och om man inte vet vad man ska titta efter är det lätt att missa denna tidiga kommunikation från hunden. Hjälp hunden mycket tidigare genom att visa att ni kan vika av och inte behöver mötas rakt på, belöna när den nosar i backen och när den kollar bort från den mötande hunden. Följ efter om den försöker gå i en båge, eller locka med den för att öka avståndet till den andra hunden.
  • Vi pratar bara med hunden under hundmöten. Vi kortar av kopplet först när vi ser en annan hund och ger inte hunden något annat alternativ än att skälla, dra i kopplet eller göra utfall. Träna istället på att:
    1. Gå av gångvägen/trottoaren även när det inte kommer en annan hund. Säg din hunds namn och locka den till dig när som helst under promenaden, inte bara vid hundmöten.
    2. Stanna och hitta på roliga saker som att hoppa upp på stenar, murar eller bänkar. Balansera på stockar, hitta godis i stubbar! Det kan vara en perfekt avledning vid kommande trånga möten.
  • Vi styr hunden med kopplet! Istället för att lära hunden att gå bredvid oss vid sidan när det behövs kortar vi av kopplet och tvingar dem att vara vid vår sida. Istället för att prata med hunden använder vi kopplet för att släpa bort dem från intressanta doftfläckar. Om hunden drar för att komma till en doftfläck håller vi emot för att sedan släppa efter. Hunden stannar och nosar innan ett hundmöte och vi drar med hunden och triggar då ett utfall. Jag tror många känner igen sig i detta men många gör det omedvetet, som en inlärd reflex. Att hela tiden bli styrd av och behöva kämpa emot kopplet leder till frustration och ökad stress hos hunden. Det byggs upp under hela promenaden och kan leda till att hunden reagerar starkare i möten med andra hundar på grund av att den kände sig frustrerad och stressad redan innan!
  • Vi spänner oss och förväntar oss att vår hund kommer att reagera på den andra hunden. Fokusera istället på att ge din hund de bästa förutsättningarna för att kunna hantera mötet på ett lugnt sätt! Belöna rätt beteenden, ge den det utrymme den behöver, styr den inte med kopplet (om det inte behövs pga av säkerhet) och kom ihåg att slappna av och andas!

Vill du ha hjälp med hundmöten? Den 29 mars börjar en hundmöteskurs! Mer info hittar du här.